Aftonbladet – 11 februari 1841, sida 2

Lj UUUUCTLCERAIAU SLU SIErRVe IfdiNile UTG VI MeSt med omedlem utaf Revisionen eten VLKÄRNDSOA nn — Dagligt Allehanda innehåller, i anledning af den underrättelse, som vi för ett par dagar sedan meddelade om ett af en Landshöfding besånget fribrefsmissbruk, en artikel, kallad: Fribref och allmän moral, hvilken furtjenar behjertas. Den hänvisar på, huru det vore godt, medan man så mycket diskuterar om den sjunkna moraliteten bland massan af folket, att äfven tillse, det något större moral, högre dygd och hederskänsla måtte blifva modern bland de högre klasserna, och påminner, till stöd för denna sats, huru ofta det händer, att de bättre klasserna och högre embetsmän ofta visa så föga finkänslighet, i förhållandet dels till staten, dels till de klasser, hvilkas moraliska depravation man gör sig allt möjligt bekymmer att afhjelpa. Anmärkningsvärdt, ehuru icke nytt, är hvadi förra afseendet yttras, att dnär millioners förlust för det allmänna uppstått, då hafva alla rimliga och orimliga tydningar och: kryphål blifvit begagnade, för att freda den ansvarsfulle från allt ansvar; men när någon af massan tillgripit något af det allmännas tillhörigheter, ja, blott litit det förfaras, då har lagen framträdt i hela sin förfärande stränghet ocl obevekligt krossat den ansvarige. — — Om någon skjuter ett villebråd i förbjuden tid, tager en lax i Kronans fiskvalten, bränner bränvin, utan att hafva anmält sig, eller med otillbörlig redskap, så blir han straffad, ofta hårdt straffad, och detta med rätta, emedan han verkligen stulit något, som samhället förklarat såsom sin inkomst. Huru ckommer det då till, att man helt ogeneradt coch med öppen panna försnillar, hvad som aborde tillfalla Kronan? Det är en högst egen ckombination af moraliska begrepp, att t. ex. aden, som toge några riksdaler af postverkets cinflutna medel, skulle dömas för skamligt cch colofligt tillgrepp, men den åter, som genom en comväg beröfsade samma verk betydliga sumamor al hvad det bör hafva, han är med all aheder en af de högt uppsatte i landet.s Artikelförfattaren tillägger här en berättelse om huru embetsverks fribrefsböcker skulle kunna framletas, icke 20 år gamla, der icke blott chefens enskilda korrespondens med förvaltarne af hans bruk, utan äfven hans frus med hennes vänner ohöljdt visat sig. (Den embelsman, på hvilken detta lär alludera, är numera afliden, men var en af de upphöjdaste, och granna tal, äreminnen och verser: hafva skrifvits öfver honom.) Samma chef, heter det, hemtade från expeditionen skrifmaterialier till sådan mängd, att endast en obetydlig del kunde förbrukas i embetsärender, hvilket knappt väckte uppmärksamhet, för vanlighetens skull; men något besynnerligt föreföll det, att äfven hans gemål lät bära till sig papper, pennor och lack i parii, ja, lät på expeditionens bokbindareräkning förgylla brefpapper, etc. Fribrefsrättighetenn, säges det, kär en afde sista qvarstående missbruken i denna väg. Detär med djup förargelse man måste se, att äfven de vördnadsvärdaste föremål derigenom kunna komprometteras. Till ex. hvem kan misstycka, att H. Maj:t Konungen eger för.sin personliga korrespondence en dylik rättighet? Men:.de massor af bref, som dagligen komma från H. Maj:ts så kallade enskilda bureaub till Postkontöret-och måste affärdas utan betalning, höra icke till. H.: Maj:ts personliga brefvexling, utan äro ställdextill förvaltare o. s. v. på H. Maj:ts egendomar och;-bruk, ja ofta till andra. Hvar man inser, att dessa:bruk och egendomar äro enskilda, och att Konungens nådiga mening icke kan vara, att det postportö, som skulle erläggas för korrespondensen med dem, i fall de vore i annan enskild mans ego, skall undanhållas statsverket genom den tillfälligheten, att Konungen: eger dem p