Aftonbladet – 11 februari 1841, sida 1

utledas för att offentligen piskas på det barbariska sätt lagarna, alltfort till en skam för vår civilisation, föreskrifva. Af den, som med sådan grymhet i förening med outplånlig vanära, från samhället utsköts, kan väl omöjligen någon förbättring väntas. Det synes vara hög tid att öfvergå till en mildare brottmålslagskipning, då den existerande så litet uppfyller sin bestämmelse, att man torde kunna antaga, att missdådarnes antal just derigenom ökas. Med innerlig tWillfredsställelse har svenska folket erfarit, att den furste, vid hvilken det fästar så stora förhoppningar, med djupsining forskning omfattat detta allvarsamma ämne. Vi kunna, med ledning häraf, trygga oss vid, att de medel, som till inrättande, på prof, af ett Pensylvania-fängelse, anvisades, kanske framför de öfrign anslagen i samma väg komma att ändamålsenligt användas. Och hvilket stort, hvilket ädelt syfte är det icke att förbättra, att rädda vilseförde likar! — sådant är icke blott samhällets pligt: det är mensklighetens! Hr Bergtiuad förenade sig med Hr Wern. Hr Wik: Det vore en bedröflig sanning, at I brottslingarnes antal så tilltagit, att fängelserna ej voro tillräckliga; Tal. hade i en motion sökt framställa, huru länsfängelset i Götheborg är beskaffadt. Författningarne stadga, att fängelserna borde minst hålla 6 qvadratalnar, och flere funnos, som knappt hölle hälften. 40 fångar sutto för närvarande förvarade i länshäktet, hvilka skola försändas till Långholmen, och 20 till pionierkorpsen. Det af Kongl. Maj:t till länsbäktenas ombyggnad begärdta anslaget vore derföre högst behöfligt, och kanske en summa deröfver. Inrältningen på Långhelmen hade blifvit skildrad med mörka färger; men tillståndet i Götheborgs länsfängelse vore icke bättre, och Tal. ansåg, att äfven någet serskildt borde göras för detta fängelse, emedan stadens tillgångar vore otillräckliga, och staten borde komma till hjelp, då flere personer från landsorten strömma dit och fångarnas antal dessetom ökas med personer, som afdankas från Götha artilleriregemente. Hvad beträffar Pensylvania-metoden, trodde Tal., att penitentiärsystemet vore en bana alltför vådlig att beträda. Korrektionsinrättningen på Långholmen vore modellerad efter Auburnska systemet. En Tal. hade anmärkt såsom ett fel, att inrättningen blifvit förlagd till hufvudstaden; i Norra Amerika etableras dylika inrättningar alltid i stora städer, på det fångarna måtte hafva ständig sysselsättning. Fångstyrelsen hade derföre haft en riktig åsigt, då korrektionsinrättningen blifvit förlagd till Långholmen. Felet låge måhända deri, att fångarna behandlades för mildt. Under sysslolösheten hafva de tillfälle att uttänka nya brottsliga planer. I Amerika användas fångarnas arbetsförmåga så länge dagen räcker, oeh trötta, begifva de sig att njuta sömnen och tänka ej mer på brott. Tal. hade besökt straffängelset i Filadelfia, hvilket då ej var mera än till hälften färdigt, men fullt befolkadt, så långt eellerna räekte. Meningarna voro då mycket delade, och i synnerhet invände man, hvad Hr Lagergren nämnt, att instängningen i enskilda eeller skulle verka vansinne. Vi voro dessutom för fattiga att experimentera i denna väg, då en enda cell kostar mer än 4000 Rdr Bko. Det vore ej nog att inrätta eeller; de skola äfven vara så inrättade, att fångarna ej kunna kommunicera med hrarandra. Ett sådant fängelse borde blifva mycket kostsamt; det i Filadelfia hade varit flere gånger dyrare, än man kalkylerat. Också har det ej i Norra Amerika blifvit efterföljdt af något nytt försök. Man talar nu mera ej ens derom. Dessa underrättelser hade Tal. inhemtat ej allenast af tidningarna, utan äfven af bekanta från Filadelfia. En Qväkare — hvilken sekt, som man vet, ifrat mycket för penitentiärsystemet, samt medlem af styrelsen öfver fängelserna, — hade försäkrat, att penitentiärsystemet ej duger, och att fängelset i Filadelfia ej motsvarat sitt ändamål. Man hade äfven hört sägas, att fångarna ej återkomma i fängelserna; skilnaden mellan Europa och Amerika vore betydlig; i Europa fordrades öfverallt pass; icke så i Amerika. De som utsläppas ur fängelserna, kunna derföre lätt begifva sig till andra stater och der begå nya brott, utan att man på förra stället får lära känna det. Hr Graperygesser hade trott, att brottslingars antal efter det friare tullsystemets införande blifvit ökadt. Tal. föreslog, att då man importerar mycket enyttigt, borde man äfven exportera sådant, och till en dylik export kunde man med skäl räkna korrektionister. (;enom Neger-emancipationen skulle ett stort behef af arbetare yppa sig i Westindien. Man hade i Tyskland redan haft exempel af arbetares utflyttningar till Jameika. Många år kunde ej åtgå, innan Regeringen kunde träffa en öfverenskormmelse om fångars deperterande, och dertill kunde man använda örlogsskepp, sem ändå bhbehöfde vara ut på öfningserpeditioner. Hr Petre. Såvida ej Tal. misstagit sig om Fr Lagergrens förtjenstfolla anförande, gåfre detta ett vigtigt stöd för Falarens yttrade mening em bestreffningen med enskildt fängelse. Detta förslag torde således komma under nyöfserläggning; skulle det omfattas med välvilja, törde i sammanhang dermed böra utredas, om icke dem Davararde inrättningen på Lårgholmen inom kertare tid kunde användas till berörde ändamål, då byggnaden vore envändbar för Auburnska systemet. Uti en stad, der on obetydlig artilleristyrka är förlagd, egde stater mycket öfverflödiga byggnader, hvilka möjligen kunde göras användbara för korrektionisters inrymmande. (Gillades detta förslag, kunde nödiga reparationskostnader af Ständerna anvisas. Hvad Filadelfia-systemet anginge vore högst tvifselaktigt, huruvida det vore lämpligt för Svenska lynnet. Den mångåriga ensligheten skulle ej osannolikt visa vorkningar vida förskräckligare, än man i dessi heraland blifvit varse. De verhörda kestnaderna, som detta system fordrar, gjorde äfven att det berde i närvarande tidpunkt öfvergifvas. Så mycket mer afseende borde kunna fästas på Auburnska systemet. — Ena ledamot hade, jemte det han tillstyrkt hela det al Utskottet föreslagna anslag, j yttrat sin lifliga lägnad öfver det högsinnade och i verksamma deltegande, som i denna den lidandej menskligheten nära rörande sak uppenbarat sig. Talaren ansåg, alt man i detta vigtiga fall kan dela den aktade Talareos fögnad, utan att derföre o