Aftonbladet – 10 februari 1841, sida 4

äro grönsaker för året så rara här på Djurgården, att man får bjelpa sig fram med hvad man ha qvar insaltadt, öm man icke skall skicka enkom in till staden efter dem. Till slut undfägnades jag med ypperliga hallon, som pigan lyck. ligtvis kommit öfver vid Munkbron; sag ser med ledsnad att mjölken är litet blå, den känns verkligen syrlig, det är nu ett elände! — kommen: terade den välmenande tanten ,— tag imedlertic en liten portion till! vara på landet och icke fö sitt lystmäte af mjölk!.... Jag försäkrar heligt, att den arma menniskan ändå varit på snart sagdi Stockholms alla torg för alt få god och äkta mjölk, men så ondt är det om den! Efter middagen föreslog mig fru M att göra med henne och hennes älskvärda dotter en vandring ut i det gröna, för att besöka deras favorilställen. Vi skola endast kasta en schal om oss och äro straxt färdiga, man gör icke på landet lång affär af sin toilett. De båda damerna lemnade mig och jag fick tid att ute i bersåen röka en cigarr sålänge. Hvad säger jag? en cigarr! Jag fick väl tid att röka både en och två, och höll redan på att laga i ordning den tredje, då ändtligen mina fruntimmer anlände, utstyrda, som om de ville blåsa bort, i siden, blonder, fransyska blommor. eMin Gud! — tänkte jag för mig sjelf, — kan detta vara för min skulll Och jag nästan skämdes att jag icke åtminstone hade frack och hvit halsduk. Kosan styrdes åt Slätten och vidare vägen till Rosendal. Hundratals promenerande i lika utsökt och elegant toilett hvimlade här om hvarandra, — det ojemförliga vädret hade lockat ut mer än vanligt mycket folk, — equipager, det ena präktigare än det andra, körde vägen fram; det ena dam-molnet rullade efter det andra utan uppehåll öfver oss; jag började hosta. För er, beklagansvärda varelser, som ständigt sitter inmurade inom Stockholms trånga väggar, — yttrade fru M, under det vi spatserade framåt, — förefaller det icke något nytt, att så här ega det stora, fria landet utanför sin dörr, det friska gröna, att vandra i, som en arkadisk herde, hvart man vänder sig? — Jag bejakade detta, i det jag kastade en melankolisk blick på mina redan alldeles neddammade stöflor. oo CÅtt så här ogeneradt, — fortfor fru M, — kunna gå ut när man vill och behagar, alt andas en angenäm, ren och upplifvande luft, så som i afton! Jag bejakade äfven detta, i det jag kände andedrägten stoekas i halsen på mig. Vi besågo Bellmans byst, beundrade de stora urnorna på Rosendal, och hängde en stund utanför slottet derstädes vid ett af fönsterna till den kungliga matsalen, för att stjäla oss till det intressanta skådespelet af ett majestät, som äter plum-budding och kalkonstek, hvarefter vi begåfvo oss samma väg åter hem. Den goda frun ville hålla mig ännu längre qvar, men jag gjorde en reverens al det aldra förbindligaste slag, förklarade mig hafva tillbragt en dag, värdig Olympens gudar, och önskade herrskapet en god natt. Fru M:s sista ord till mig voro dessa: aVi hafva, som det synes, ingenting rart att bjuda på, få nöjen, men som dock ega förtjensten af att vara idylliska, en ganska tarflig middag, men likväl, hvad som eger sitt värde för sig, äkta landtlig; den som är nöjd med detta och vill hålla till godo mitt lilla landtnöje, är alltid välkommen. Det blir i alla fall icke gerna möjligt, att en hel sommar hålla ut med Stockholm, lusten faller väl på att se litet grönt och höra foglarna qvittra, kom då ut till oss. Landet är ändå landet. ...s.. ses Jag kom hem, en ganska jemmerlig figur, nerdammad från topp till tå, grå i synen, tilltäppt i ögonen och torr i halsen. Jag hade dertill fålt frukost af gamla sega rädisor från gårdagen och middag af grönsaker från förra året, samt på köpet varit tvungen att läsa fem blad Leopoldska poesier. Men jag hade vunnit en erfarenhet, jag bade lärt hvad som menas med ett Stockholmskt landtnöje. 0. 0. RER AE nn — Den stora språkfesten i Rom. I går, — heter det i ett bref från Röm af den 44 Januari — nägde, såsom vanligt på denna dag hvarje år, den