Aftonbladet – 10 februari 1841, sida 4

Ra FRA PRE SJR Sn BUS BERTS UR Måkte uti skjortlärmarne i hö. . :... 1 Jag hade till en början mycken svårighet att flå reda på hvar den kära tanten bodde. Andtligen befanns det vara uti den så kallade Djurgårds staden, denna prosaiska episod af gamla trädruckel, inkastad midt i en förtjusande nastaplar och magasinsbodar, tillhörande det närbelägna varfvet, lyckades jag hitta vägen till den Handtliga villan, hvars första anbliek verkligen dicke alldeles motsvarade min väntan. Den låg dinklämd mellan några halfförfallna plank och hade utsigten rakt in i ett båtskjul. Öfver det ena planket såg jag imedlertid såsom skylt af landet toppen af en rönn, och jag tänkte för mig sjelf: sjag har blifvit missledd på någon Tbakväg, det är på andra sidan, vi ha det herrTiga landskapet, ängarna och lunderna, de pittoreska vyerna, den friska luften, fru M7 är Jen gumma, som vet hvad hon väljer! Jag blef på det gästfriaste mottagen af så väl iden gamla tanten, som af hennes vackra dotter. INå, se det var snällt, — sade den förra till mig, — att komma ut till oss för en hel dag! IMen också är det omöjligt, att beständigt utfnärda med detta solstekta Stockholm. Tacka vet jag landtilifvet! Och vi skola just i dag tillsammans njuta deraf med besked ..... Se här! — fortfor hon och förde mig till fönstret, — här skall jag till en början visa; har icke vårt lilla landtställe en alltför täck och treflig belägenhet? Här är vår trädgård . . . Det var en täppa med några syrenhäckar, ett par ärtstånd och en rabatt med en ensam stockros. Der midtöfver, den der väggen som vi se, är herr Gauthiers, konstridarens, stall; der är hela dagarna ett evigt stampande och frustande. Jag tycker om det, ty det är något lifligt och muntert, och hästar äro min vällust . . . . Här i trädgården är vårt lilla Eden — . (— Bakom stallet!) Här sitta vi i den fria luften och ha vårt 2vbete, läsa en god bok, dricka vårt eftermiddags-! kaffe. Men om qvällarne, när allting är så tyst och det doftar så friskt från alla blommor — (—från stockrosen!)) i —tar Louise sin gitarr ut med sig oeh sjunger för mig någöt stycke ur der eharmanta Louise, — tänk, det är nästan den enda musik jag kan rätt med! — och vi kunna ofta icke slita oss från den herrliga raturen förr än långt in på natten. . Det tror jag visst.p Louise hade imedlertid dukat upp frukost i ena hörnet af rummet. Resan ut hade gilvit mig god aptit och jag kastade mig som en slaghök öfver det lilla bordet: Ah, se der! — utropade jag — hvad landet dock erbjuder! kärnfärskt smör, det är min delis.n Gudnås är det icke så färskt, som vi skulle önskat, — svarade den vackra Louise, — men det är fasligt ondt om godt smör i denna sommar, man får springa halfva Stockhelm omkring för att få något drägligt. ... Nå, mena dessa nyupptagna rädisor! det är åtminstone något, som — Tyvärr äro de sedan i går! Den långsamma pigan har icke kommit tillbaka från staden; hon hade väl ändå order att köpa några färska vid Muakbron. Efter frukosten bad värdinnad mig stiga ut i trädgården. Man hade der fästat ett snöre med en ring uti uppe om en framskjutande syrengren och slagit en hake i stallväggen der tätt bakom; det var en öfning att kasta ringen med snöret, så alt den fastnade på kroken. Gumman M7 behagade sjelf utfordra mig att täfla med henne i denna konst. De gamla landtliga tidsfördrifven och lekarna, — yttrade hon, — äro dock ständigt nya, icke sannt? Hvad har man för ersättande eller motsvarande i det tråkiga Stockholm ? Jag bugade mig. Man hade haft en boll, men första kastet det gjordes med den, flög den långt öfver planken i någon grannes gård, och den hade icke sedan kommit till rätta. Sedan tanten blifvit trött i armeh att stå och måtta med ringen, tog hon plats i en af de två, tre syrenerna bildad liten smyg, der man inträngt tvenne grönmålade trädgårdstolar. Behasar det icke sitta ner och hvila i bersåen? Kom och tag någon lektyr!,..Se här har Louise lemnat qvar på bordet en del af Leopolds skaldestycken; oh, det är poesi, det är något redbarare, något gedignare än det moderna kramet! Var god och läs högt litet derur!,.... Eiler anske det inte roar att läsa högt ?, Tvertom!.... Obeskrifligt!...... Meilan tu och tre anmäldes, att middagen rar färdig. Jag lade Leopold ifrån mig, fru tante lutade med stickstrumpan. VVi äta bittida midlag här på landet, — sade hon, — jag tycker let nästan hör till. Vi hade en delikat abborre, som endast hade let felet att vara litet kallnad, emedan den hemats färdig ända från Blå porten. Dessutom vanades en smula besynnerliga turska bönor från jolåret; var god och tag mera af bönorna till otletten, — öfvertalade mig värdinnan; — grönaker höra oundgängligen till landet, utan deml; et man k är der; beklagligtvis AA UU AE jeg by AN 0 AR pr JR KR BN JK fr RE Kn KK SN