Aftonbladet – 10 februari 1841, sida 3

VING UM HUHULAUT At A SLDISDUlag. ALIAS IIOLdlad operationer lyckades, fastän de voro i en liten skala, och på långt när icke afgörande. En slagtning ägde sedermera rum under förhållanden, som voro så missgynnande för hvarje dylikt företag, att det syntes lika mycket stridande emot naturen i fysiskt som i moraliskt hänseende; ty sundet, der slaget stod, var trångt, fullt af öar och klippor, och trotsade hvarje nautisk skicklighet att färdas genom detsamma utan med gynnarde vind. De fiendtliga flottorna slogos här många timmar, med ofantlig blodspillan å ömse sidor, och så nära lika, att hvardera tillskref sig segren. Ryssarne, som till antalet voro vida öfverlägsna, höllo dock sedermera sjön, men Svenskarne retirerade. En opposition inom adeln lade nya hinder i vägen för Gustafs förslag, och han gick äfven här tillväga med sin vanliga kraft. Han vände sig till de andra stånden om hjelp, hvarefter han omgaf det motspänstiga och missnöjda Riddarhuset med trupper, på hvilkas trohet han kunde lita, arresterade 35 ledamöter af adeln, och afskaffade Rådet medelst en plötslig förändring af den grundlag, han sjelf gjort, och genom en ny kränkning af sina högtidligaste löften. I det följande fälttåget hade han således icke att strida emot politiska svårigheter, men det var dock alltigenom olyckligt. Slagen till sjös, var han ännu mera olycklig till lands; hans armåe, oflicerare så väl som soldater, vägrade att lyda honem, och han nödgades tillgripa den beklagansvärda utvägen, hvilken den inrotade falskheten i hans natur så lätt ingaf honom, att narra folket med diktade berättelser om hans företag; men hans dikter voro så grofva, att motsägelserna deri förrådde deras ursprung, och den redlige prinsen af Nassau nödsakades formligen beklaga sig häröfver, hvarvid han rättfram, men förgäfves, påminde monarken , att dylika grofva och i ögonen fallande osanningar voro helt och hållet ovärdiga en man, som alltid vil!e spela rolen af krigare och hjelte. Man medgifver likväl allmänt, att hans talanger här visade sig på en fördelaktig sida, men framför allt, att han vid alla tillfällen ådagalade mod i utmärkt grad under dessa olyckliga uppträden, från hvilkas följder Sverige icke återhemtade sig på många år, och hvilkas verkningar fortvarade ännu länge sedan deras upphofsman nedstigit i grafven. Det är osäkert, huruvida någon förmåga räckt till att jemna den ofantliga skilnad i krafter emellan de båda stridande, hvilka på detta sätt kämpade en så olika strid; men han hade ofta framgång i företag, dem en vanlig menniska aldrig skulle hafva vågat; och fastän han icke kunde sägas visa talanger af första ordningen för krig, så behöfde han dock icke blygas för den role, han spelade dari. I det enskilda lifvet var han i högsta grad omoralisk; och med samma olycksaliga dårskap, som gjorde, att han föredrog de mest slingrande krokvägar, för att visa sin list, trodde han sig kunna uppnå det stora målet af sitt lands civiliserande, derigenom att han införde främmande laster, från andra klimat, bland nordens härdade och oförderfvade barn. Han var dock en beskyddare af de vackra konsterna, gaf mycken lyftning åt byggnadskonsten isin hufvudstad, inrättade en opera på en vacker skala, och uppmuntrade några förträffliga artister, bland hvilka bildhuggaren Sergel var den utmärktaste. Hans bildning och talanger voro betydande; hans kunskaper voro mycket öfver vanliga furstars, och fastän han aldrig gaf sig så ut på djupet, som hans morbror i Preussen, eller ägde samma ytliga lärdem som denne furste skröt med, så skref han dock säkerligen vida hättre eller snarare mindre illa, och var sannolikt i verkligheten honom icke underlägsen såsom litteratör. Hans sätt att vara var i högsta grad intagande, och han var vida höjd öfver den dårskapen, alt alltid strängt iakttaga sin kungliga värdighet, hvilket hans liberale och litterate morbror aldrig glömde; denne monark, som gerna ville passera för ett snille bland konungar, var alltid redo att vara konung bland snillena, så att när snillet led nederlag i disputer, kallade det konungen till hjelp. Gustaf, fastän i andra hänseenden en vida underlägsen person, var mycket höjd öfver en dylik fåfänga; visade alltid tillräckligt förtroende för sina egna ressurser, för att möta sin omgifning på jemlik fot, oeh sedan han en gång börjat diskussionen på ett sådant sätt, föraktade han att ömsa plats eller karakter, och sätta myndigheten i stället för argument eller reparti. En person, som var väl bevandrad i hof och som sett många af sin tids furstar), anmärkte att Gustaf IIT var nästan den ende bland dem, som skulle hafva varit ansedd för en talangfull man i sällskapslifvet, om han varit född undersåte. Samma mod, som han visade i fält och i sina politiska handlingar, ådagalade han äfven vid de särskilta försöken, som gjordes emot hans lif. Arsenalerne och museerne i Stockholm förvara flera dödande instrument, med hvilka måttades åt hans person; och vid intet ullfälle förlorade han nånsin sin själsnärvaro, eller lät anslaget blifva kändt, då det genom någon utomordentlig tillfällighet misslyckats. Slutligen föll han för en mördares hand. Af något hemlighetsfullt skäl, såsom det synes, icke ägande samband med Politiska aflärer, sköt en officer vid nanm Ancekarström honom bakifrån på en maskerad. Orsaken till detta missdåd var sannolikt personlig: