Aftonbladet – 10 februari 1841, sida 2

ektören emottogos, intill den 40 November 4838, lå de till Kongl. Statskontorets disposition blefvo evererade, utan äfven, att, på sätt vederbörande Reisionskontor jemväl påstått, låta uti nästa afvifvanle expence-medels räkning för Kongl. Koentrollveret åter uppdebitera de utgifter, tillsammans 263 dr Bko, som Hr Öfverdirektören för de obehörigen ipphandlade effekterne å denna räkving öfverflyttat, nvaraf blir en följd, att Hr Öfverdirektören derefter ir berättigad att desse effekter, såsom sin tillhörignet, efter eget godtfinnande disponera. Kongl. Kammarkollegiums Advokatfiskals-kontor den 30 Januari 1841. Alltså; emedan Hr Öfverdirektören, sedan hans serning slutligen blifvit upptäckt, återlemnat en del af de åtkomna medlen, så är sjelfva den föregående handlingen ej mer densamma. Att Hr Advokatfiskalen Printzenskölds logik här gjort ett ansenligt språng, är väl påtagligt. Vid ett kriminelt faktum skiljer man visserligen mellan tvänne ting, den yttre, eller fysiska handlingen och den inre, eller uppsåtet; men hvilkendera har här genom Hr Ofverdirektörens sednare handling, eller återlemnandet, undergått förändring? Uppsåtet, nemligen att tillegna sig den tillgripna saken, menar Hr Advokatfiskalen. Vi vilje nu icke tala om de många händelser, der lagen absolut förbjuder att af den omständigheten, alt det tillgripna efteråt sjelfmant återlemnas draga någon slutsats om uppsåtet; vi fråga blott om någon den ringaste slutsats om ett godt uppsåt vid gerningen kan dragas deraf, att en person, med betydlig förmögenhet och flera tusende riksdalers löneinkomst, slutligen, då hans tilltag efter omkring 4 års tid blir upptäckt, återlemnar ett värde af 400 Rdr? Kan denna återställning kallas sjellmant? Och om Hr Piintzensköld verkligen varit öfvertygad, att något ondt uppsåt ej ledt den tilltalade, hvarföre framdrager han då, såsom fullt konstaterade, alla de handlingar, som styrka att Hr Almroth, både före och efter gerningen, sökt dölja densamma, såsom t. ex. att han föröfvat den under det han fungerade, såsom tillförordnad för en annan, och wlan att för denne sedermera yppa hvad han gjort, att han ganska skickligt undandragit saken Kammarrättens granskning etc. ete.? — Om viej missminna oss är äfven upplyst, att Hr Almroth gjorde hvad han kunde, för att förekemma sjelfva inventeringen. Sjelfva återlemnandet innefattar ju dessutom ett ytterligare bevis: Hr Almroth återlemnade nemligen blott en del, och påstår att det öfriga blifvit användt för Kontrollverket, hvilket likväl, såsom Hr Printzensköld ganska riktigt anmärker, är osannt. Kammarrätten är visst icke bunden af dess Advokatfiskals konklusioner, utan af de premisser gerningen med dess omständigheter gifva vid handen; men det undseende som framlyser i Hr Advokatfiskalens memorial, och som går så långt, att han ber den tilltalade om förlåtelse för de klaraste slutsatser, och ändtligen i tydlig strid med handlingarne, för sin del frikallar honom från uppsåtet och än mer för den bestraffning, som i alla fall borde träffa förskingring af statens effekter; hvad skall väl allt delta genom exemplet verka på den offentliga moralen? Synes det ej hädanefter blifva en grundsats, att de som lägga vantarne på statens dem förtrodda gods, ej äfventyra något, blott de efteråt, derest de upptäckes, återlemna åt minstone en del.