Aftonbladet – 10 februari 1841, sida 2

ASESEEe SE IE SATTE REwv MARSIPELE VI SVRVTIENI OT hb tet för de vedermälen, som år 4791 af dåvaran-i de Öfverdirektören blefvo nedsmälte, emedan des-(1 se ieke, såsom nu, förvandlades för kontrollverkets behof till penningar, utan till skedsilfver, samt bi1 behölle följakteligen, ehuru under annan form, de-l: ras primitiva natur af inventarium vid detta verk. Hvad åter beträffar behörigheten af den upphandling af möbler och qvicksilfver som Hr Öfverdirektören för en del af medlen verkställt, så hade det ieke bordt undfalla Hr Öfverdirektörens uppmärksamhet, att, om äfven denna upphandling varit påkallad af verkligt behof, det alldeles icke tillkom honom att derom allena besluta, utan att saken bordt anmälas för Myntverkets öfverstyrelse, som då var Kongl. Bergskollegium, och dess förordnande i ämnet afvaktas. Jag tillåter mig tro, att, om så skett, ingen handel blifvit af, emedan Hr Öfverdirektörer ännu ej förmått visa hvarken, att nya möbler i de rum, som kontrollverkets embetsoch tjenstemän begagna, erfordrades, eller att en så stor qvantitet qvicksilfrer som 81 kunde under någon tid och till något ändamål vid detta verk vara af nöden. : Väl är, i afseende på qvicksilfret, al Hr Öfverdirektören uppgifvet, dels att det till en så kallad qvicksilfver-apparat, vore behöfligt, dels ock att det erfordrades vid den undervisning guldsmedsgesällerne borde vid Kontrollkontoret erhålla i guldoch silfverlegering, probering och skedning, samt desse metallers fördelaktigaste återbringande utur lösningsmedel och kretsar. Men nog inser Hr Öfverdircktören, att så länge den för omförmälde apparat nödiga marmor-vanna icke fanns, oeh hvars anskaffande, en-) ligt Hr Öfverdirektörens egen uppgift, lärer komma att bero på en temligen oviss framtid, uppköpet af qvicksilfret till densamma också var utan allt slags nytta och ändamål för Kontrollverket, helst denna! metall, om och när deraf gjordes behof, med lätthet: var tillgänglig; och icke bör det undfalla Hr Öfverdirektören, att hans föregifvande om behofyet af detta : qvicksilfver vid guldsmedsgesällernes undervisning i icke för sig eger ens skenet af sannolikhet, då, efter hvad kändt är, denna undervisning icke å Kontrollverket sker under och genom experimenterande, utan i endast muntligen, dertill något qvicksilfver visserligen icke är af nöden. Men skulle äfven, emot förmodan, ett sådant behof någonsin inträffa, borde väl l icke, för blotta möjligheten deraf, Kontrollyerket på förhand förses med ett stort lager af qvicksilfver, destomindre som 4 å 2 I tvifvelsutan då göra tillfyllest; och att ej heller något verkligt behof af upphandlingen varit för handen styrkes i öfrigt deraf, alt det ifrågavarande qvicksilfret ännu icke för Kontrollverkets räkning finnes till större eller mindre: del vara begagnadt; sedan Hr Örfverdirektörens upphandlingsåtgärder kommit till Öfver-Revisions-departementets kännedom genom utgifternes öfverflyttning på Kontrellyerkets expence-medels räkning för år 4838, har också vederbörande Revisionskontor, delande lika åsigter med Kongl. Bergskollegii och Kgl. ; Kammarrättens Advokatfiskals-embetens, uti författade anmärkningar, af hvilka Kongl. Kammarrätten lemnat dess Advokatfiskals-embete del, yrkat återdebitering af desse utgifter, såsom tillkomne utan tillstånd af Kontrollverkets öfyerstyrelse och alldeles främmande för de ändamål, hyartill expence-medlen äro anslagne; hvilket än ytterligare bevisar, att Hr Öfverdirektörens tillgöranden i denna del icke voro af beskaffenhet att kunna uthärda den granskning, som blefve naturlig följd så snart de lemnades ät offentligheten. Jag tror mig härmed hafva tillräckligen ådagalagt befogenheten af det åtal, som emot Hr Öfverdirektören Almroth blifyit anställdt. Sedan Hr Öfverdi rektören gjelfmant i kronans kassa levererat de för vedermälena erhållne kontanta medel, kan jag likväl icke af hvad i saken förekommit, anse Hr Öfverdirektören vara, emot sitt bestridande, öfvertygad att hafva låtit verkställa nedsmältningen i ändamål att derigenom bereda sig enskild nytta och fördel, i följd hvaraf all fråga om det ansvar, som för en slik förbrytelse skolat Hr Öfverdirektören åstadna, förfaller. Deremot och då ostridigt är, att Hr Öfverdirektören utan föregången anmälan hos Myntyverkets öfverstyrelse, på eget bevåg och tvärtemot gällande föreskrifter låtit de ifrågaställde vedermälena nedsmälta och till speciemynt förvandla, hvilken åtgärd ingalunda kan finna någon ursäkt uti det förhållande, att Hr Öfverdirektören nu mera lärer utverkat Kgl. Maj:ts nådiga tillstånd till en dylik nedsmältning hädanefter hvart 40 år; att Hr Öfverdirektören, i stället att, såsom vederbordt, genast antingen aflemna medlen till Kongl. Kontrollverkets kamrerare, för att af honom i verkets räkenskaper bokföras och redovisas, eller ock sjelf inleverera beloppet till Kgl. Räntekammaren för Kongl. Maj:ts och kronans räkning, tvertom tagit penningarne under sin enskilda vård och förvaltning, utan att för dem göra något slags redo ända till dess Kongl. Bergskollegium år 4838 förordnade om inventerings anställande öfver Kongl. Kontrollverkets effekter och tillhörigheter; att, fastän Hr Öfverdirektören icke egde rätt att sjelf besluta om medlens disposition, utan var förbunden att i detta hänseende vända sig till Kongl. Bergskollegium såsom Kontrollverkets ofverstyrelse, och afvakta dess föreskrifter i ämnet, Hr OÖfverdirektören likväl, utan Kongl. Bergskollegii vetskap och bifall, användt en del af medlen till upphandling af åtskilliga effekter och hvilka dertill varit af den beskaffenhet, att Hr Öfverdirektören sedermera icke kunnat med några antagliga bevis styrka, det deras anskaffning för Kontrollverket varit ens nyttig, än mindre af behofvet påkallad; samt slutligen att Hr Öfverdirektören, efter det han funnit sig föranlåten att till Kongl. Statskontoret aflemna hela den för vedermälena uppkomna medelstillgång, sjelfmyndigt låtit på Kongl. Kontrollverkets expence-medels räkning öfverflytta utgiftsbeloppet för de upphandlade effekterne, ehuru behörigheten af denna upphandling redan då var ifrågasatt och expence medlen i allt fall icke voro af den natur, att Hr Öfverdirektören egt rätt för sådant ändamål använda desamma; anser jag Hr Öfverdirektören Almroth genom dessa sina olegliga handlingar hafva gjort sig skyldig till ansvar enligt 4 kap. 42 Rättegångsbalken, och yrkar fördenskull, att H:; Öfverdirektören Almroth måtte, för hvad honom i ofyanberörde måtto till last ligger, jemlikt åberopade lagrum, dömas förlustig sitt vid Kongl. Kontrollverket innehafvande Öfverdirektörs-embete på viss tid, efter hvad Kongl. Kammarrätten kan pröfva rättvist bestämma, samt derjemte åläggas icke allenast ait å de för vedermälena uppburne kontanta medel gälda ränta till 6 för 400 om