Aftonbladet – 10 februari 1841, sida 1

derest de ej) tnll sjöexerers kallas eller styrka att de antagit kofferditjenst, undergå vapenöfning med landtbeväringen. De beväringsskyldige , hvilka det åstunda, erhålla 4 Rdr för nyttjandet af egna skjortor, strumpor och skor. DE BEKANTA VEDERMÄLENA INFÖR KAMMARRÄTTEN. Efter två och ett halft års funderingar och skriftvexling har åtalet mot Hr OÖfverdirektören Almroth, för hans beryktade förskingring af Kontrollverkets vedermälen af guld och silfver, så långt framskridit, att aktor, Hr Advokatfiskalen Printzensköld; hunnit inkomma med sitt slutpåstående i första instansen, som här är Kammarrätten. Utom det att detta memorial lemnar ett tillfälle att följa Hr Öfverdirektören Almroth på dess vägar till och från dessa vedermälen, tecknar det tillika så troget den karakter, de offentliga aktionerna mot statens funktionärer på sednare tiden: börjat antaga, att det äfven i detta hänseende eger ett synnerligt intresse. Vi införa det här och sköla efteråt beledsaga det med någrå anmärkningar: Det äf Kongl. BergsKollegii Advokatfiskals-embete aflåtne samt af Kongl. Kammarkollegii Advokatfiskal sedermera biträdde anmärkningsmemorial e-, mot Herr Öfverdirektören Almroth för af honom år 1834 verkställd nedsmältning och förmyntning afåtskilliga i Kongl. Kontrollverket förvarade vedermälen af:guld och silfver, äfvensom för de.-utmyntade medlens disposition, har från Herr Öfverdirektören fråmkaltat en förklaring, hvars innehåll, dådet närmåte granskas, nog tydligen röjer den förlägenhet, hvåri Hr Öfverdirektören sig befunnit, för att kunna försvara de åtalade åtgärderna på ett sitt, som gåfve hondm utsigt till! befrielso från den ansvarspår Töljd! åklägarn ansett dessa. åtgärder medföra. Sedan Herr Öfverdirektören utajutit sig. isklagan öfver althärkningsmemorialets vidlyftighet,, hyilket efter Ht Öfverdirektörens förmenande. skulle. visa en Verklig änsträngning hos åklagaren, att åt saken gjfva en Mörk färg, ehuru hvarje oväldig säkerligen skall i motsats härtill medgifva,. det annat eller mera i detta memörial ej innefattas. än som är nödvändigt för ätt göra äskådligt förbållander, de: derför andra än Konptrollverkets ijenstemän äro föga bekante, hår Hr Öfverdirektören uppställt. 4 så kallade hufvudfrågor, af hvilkas utredande saken skulle bero, hvarefter Hr Öfverdirektören vid besvarande af desamina naturligtvis kommit till det resultat, att någon andledning till åtal emot Hr Öfverdivektören för dess tillgöranden icke skall förefunnits. Hvad nu de tvenne första af dessa hufyvudfrågor beträftår, nemligen huruvida kronan eller; någon enskild lidit genom sjelfva nedsmältningsåtgärden, så vill jag härom icke med Hr Öfverdirektören inlåta mig i någon tvist, emedan det icke är den egentliga materiella skadan af sjelfva åtgärden, utan dennes olaglighet jemte det obehöriga sätt, hvarpå valutan sedermera af Hr Öfvetdirektören. blifvit disponerad, som utgör åtalets hufvudsakliga föremål, Att skada imedlertid skett, lärer dock svårligen kunna bestridas, då det i kontrollförfattningarne var uttryckligen stadgadt, att ifrågaställde vedermälen skulle, till säkerhet och rättelse i framtiden hos Kontrollyerket förvaras, men ingalunda förskingras och förstöras; och den deduction Hr Öfverdirektören uppställt till stöd för sitt påstående att skyldigheten till ett:sådant förvarande skulle genom en trefalldig priescription vara begränsad, finner sin säkraste vederläggning uti det af Hr Öfverdirektören sjelf uppgifna förr hållande att han hos Kongl. Maj:t gjort underdånig hemställan, söm af Kongl. Stadskontoret, blifvit understödd, om kontrollprofvens nedsmältande hvart 40:de år. Om i följd af redan gällande prescriptionslagar en sådan rättighet förut existerade, hvarföre ansåg då Hr Öfverdirektören nödigt att utverka Kgl. Maj:t nådiga beslut i ämnet? Den som vet med sig sjelf att ban handlat lagligt, han behöfver icke sedan lika med Hr Öfverdirektören vända sig till bögsta makten, för att genom henne bereda ett slags sänktion på hvad han gjort, medelst, författningar, de der för framtiden tillåta den handling, som, i saknad just af dessa författningar, bar stämpeln af egenmäktighet. Hr Öfverdirektören lärer således häraf icke kunna undgå att finna, det åklagaren haft rätt i sitt yttrande, att vedermälena bordt, enligt de af honom åberopade föreskrifter, till en obegränsad framtid förvaras, och att den utan behörigt tillstånd skedde nedsmältningen var en lagstridig åtgärd, som icke från någon synpunkt kan ursäktas eller försvaras, skulle också, såsom Hr Ofverdirektören uppgilvit, en dylik nedsmältning af åtskilliga vedermälspaketer en gång tillförene hafva egt rum; ty om dåvarande Öfverdirektören begick en olaglighet, bvilket dock kräfver bevisning, enär ändamålet, hyvartill vaTlotan af dessa vedermälen användes, synes antyda, det tillåtelsen till deras nedsmältniog var behörigen meddelad så berättigade det ingalunda Hr.Öfverdirektören Almroth att på lika sätt förfara. Beträffande den 3:dje hufvudfrågan, eller om nedsmältningen skett under sådana omständigheter, att något döljande deraf kunde anses vara äsyftadt; så bar Hr Öfverdirektören sökt besvara denna fråga på elt sätt, som, efter hans förmenande, skulle NYARE DIKTER al