Aftonbladet – 6 februari 1841, sida 2

HEFARAR SISVE MVA fa ph SI Te SV En PT HVAR starka dryeker derstädes årligen säljes, hvaremot det skulle blifva ett hinder för resande, derest gästgifvaren skulle, i följd af den höga afgiften, nödgas alldeles afsäga sig rättigheten alt i minut försälja starka drycker. Ansåg denna minimi-afgift böra bestämmas till 2 Rdr; i hvilket sistnämnda yttrande Jöns Ersson fr. Wermland iastämde. Peter Persson i Ädelfors och Petr Hårlenssom fr. Jönköpings län yttrade, att, ifall någon förbättring af förslaget kunde genom en återremiss vinnas, de då yrkade det, på de af Hans Janssen anförda skäl. — Ånders Larsson från Westerås län åberopade sin: reservation; instämde i öfrigt med Hans Jansson. Peter Claössom från Elfsborgs län instämde, i afseende på 53 8, uti Anders Larssons reservation, : och i afseende på den i 52 stadgade minimi-afgift med Henrik Hansson. Förbudet i 47 syntes honom nödvändigt, ty ingenting vore väl vederstyggeligare, än att personer sitta på gästgifvaregården och supa, då presten står i kyrkan och predikar. Joharnes Christoffersson från Kronobergs län fenn ! visserligen förslaget vida bättre än 4833 års författning, så att han ej skulle vara obenägen att bifalla detsamma; men ville icke motsätta sig en återremiss, I i hvilken händelse han åberopade hvad Per Jönsson j från Jönköpings län mot 44 8 och Nils Persson från Södermanland mot 2 mom. i 56 8 anmärkt, hvilket sednare stadgande icke syntes Tal. tydligt och lämpligt. Talade för krogrörelsens beskattning. Nils Persson från Örebro län gillade Hans Janssons åsigter; instämde i afseende på 53 uti Anders Larssons reservation, i afseende på 52 med Lars Larsson från Elfsborgs län, och angående 55 med Ola Jeppsson. I 60 8 ville Talarer hafva orden: pio om aftonen och fyra om morgeners, åndrade till: nio om oftonsn och fem om marsonens, på det att ej nattron och husfriden alltför mycket ; måtte genom dylika visitationer störas. Delade Hans! Janssons mening, att straffbestämmelserna i 64 S: vore alltför hårda. — Anders Nilsson från Östergötkland instämde, i afseende på 353 och 56 , medi; nästföregående Talare, och önskade endast deruti återremiss. — Normark från Westerbottens och Per: Matsson från WesterNorrlands län instämde med Ola Jeppsson. Erik Persson från Gefleborgs län ansåg sig af de sorgliga taflor, man uppdragit öfver de förmenta olägenheterna af 44 och 56 S8, böra bifalla dessa SS, ; äfvensom 52 8. Hvad åter den i 58 stadgade. minimi afgift vidkomme, så berodde det på gästgif-. varne sjelfve att afsäga sig utminuteringen af starka drycker, derest de icke funne någon uträkning dervid, och afgiften borde derföre icke ytterligare ned-sättas. Maanus Frykberg från Wermland hade af sina: kommittenter blifvit anmodad, att allvarligt söka bidraga till afskaffande af gårdfarihandel med bränvin, hvilken handel utgjorde det värsta onda på hans hem: ort. och hade derföre i ämnet väckt motion, hvilken gifvit anledning till stadgandet i 56 G. Tillstyrkte. dess antagande. Önskade likväl, att orden: epå en gång, i samma 8, förändrades till: cåt en och samma person;. Mest önskligt vore det, att socknarne i allmänhet förenade sig om att hindra införandet af bränvin från annan socken, och att Landshöfdingeembetet underlättade deras bemödanden härutinnan enligt den anvisning, 44 8 meddelar. Ansåg 52 ganska lämplig. Instämde i öfrigt med föregående Talare. — Deruti instämde äfven Kylander från: Wermland, i afseende på 56 8 Zelterberg från Stockholms län vore uti åtskilliga anmärkningar förekommen af de föregående Talarne, och ville endast i afseende på de höga straffbestämmelser, som förslaget utstakade, anmärka, att de utan fara kunde nedsättas, helst de ingalunda stode i harmoni med de straffbestämmelser, som allmänna lagen innehåller. Stadgandet om redskapens förlust syntes honom serdeles hårdt, och torde med mera skäl utbytas mot redskapens försättande i obrukbart skick. Om någon försnillade en annans egendom, så stadgade allmänna lagen böter derför till ett belopp af tre gånger det försnillades värde, då deremot straffbestämmelserna i förevarande förslag vore ojemförligt svårare. Yrkade återremiss. — Deruti instämde Sahlström från Steckholms och Sven Isaksson från Calmare län. Sven Johnsson från Jemtland instämde i afseende på 53 uti Anders Larssons reservation. Godkände den uti 58 stadgade minimi-afgift för gästgifvare, på samma skäl som Erik Persson från Gefleborgs län. Per Jönsson från Jönköpings län yttrade hufvudsakligen, att sedan åtskillige Utskottets ledamöter förklarat tillkomsten af stadgandet i 56 , ville han. till Utskottet hkemställa att uppgifva de orter, der ett sådant oskick som ambulatoriska krogar inrotat sig, och endast på sådane orter lämpa förbudet i 2 mom. af 56 . Ansåg icke leda till något godt mål, att, bibehålla detta förbud för ala orter i riket, helst den fattige, som endast hade t. ex. ett halfankare bränvin att aflåta, nödgades bränna så myeket till, för att få försä!ja det; så att den goda afsigt, som föranledt nykterhetsvärnerna att påyrka detta stadgande, derigenom blefve motverkad. — Deruti instämde Johannes Christoffersson från Kronobergs län. Magrnu: Fykberg från Wermland förklarade sig till och med vara nöjd med den förändring, som Petter Jönsson nu föreslagit, endast den förderfliga: gårdfarihandeln med bränvin derigenom kunde blifva. i hams ort hämmad. Dahllöf ansåg bestämmelsen af 15 kannor uti 56 S böra ändras till 7 och , kanna, samt att orden: apå en gång ändras till: åt en och samma persor. Ansåg olämpligt att vidtaga några partiella stadganden i detta afseende för serskilda orter, enär de ambulatoriska krogarne, Gudi klagadt, funnos på ganska många orter i riket. Ansåg stadgandet i 63 8 om fördelning af böterna billigt och lämpligt. Godkände äfven Utskottets förslag i 43 8, att .,:dels kanna bränvin hädanefter må vara till försäljning tillåten, utan att sådant skall anses för minutering. Ville för öfrigt icke inlåta sig i några specialiteter beträffande förevarande förslag, men då betänkandet komme att återremitteras, ville han hafva uttryckt den tanke, att Utskottet i öfrige delar mera bort närma sig 1835 års författning, och talade emot de högre böterna. Per Östman från Westernorrlands Län gillade i hufvudsaken betänkandet och trodde, att förslaget icke vore stränot för de större bränvinshandlarne. I