Aftonbladet – 30 januari 1841, sida 3

kallare och nyktrare sväfvade blieken i jordens innandömen. Till och med det innersta ännu tillslutna Afrika, underdjurens hemland, krediteras ieke ängre för stort mera än den siste möjlige representanten för en fabelaktig djurverld, enhörningen. Jorden blef för inbillningskraften allt mera fattig, ju mer af sin omätliga rikedom hon utlemnade åt förståndet, och då man med noggrannhet kände, huru ofantligt stor den är, så hade hon på samma gång blifvit oändligt liter. Sedan astrologen blifvit förvandlad till astronom, alkemistem till kemist, och sjöfarten på äfventyr till vetenskaplig expeditien, blef det allt ljusare oeh glesare i skapelsens förtrollade skog, spände sig vettenskapens nät allt mer och mer öfver naturens riken och fångade fruktan och vid skepelsen, och slutligen lågo alla de geografiska, ethnograpska, zoologiska och botaniska undren be grafna på vetenskapens hyllor. Liksom på himmelen, så gingo äfven på jorden alla serskilda naturhemligheter under i hemligheten af allt varande och blifvande, och menniskan hade, med förlusten af så många poetiska illusioner och njutningsrika villfarelser, köpt sig den kunskapen, att hon ingenting vet. I förbigående må den anmärkningen här tillåtas, att den moderna lyriken — väl det enda slags poesi, som tagit en originell rigtning hos den nuvarande generationen — i sitt djup och sin själfullhet synes vara en frukt af den natur-åskådning, som, efter tillintetgörandet af alla speciella under och hemligheter, uppfattar den allmänna hemligheten i hela dess vidd och djup, och betraktar menniskoanden såsom verldens spegel. Om vetenskapen nu fördrifvit det sinnliga undret ur den närsarande naturen, så har hon i stället upplåtit ett friskt stort undrens rike. Genom geologiens upptäckter öppnas för blicken en oändlig jordens forntid; hon besvärjer fram ur den döda stenen skuggorna af en urgammal, för oss helt och hållet ny, fabelaktig djurverld, med jättestora sällsamma former, och här träda oss förkroppsligade de fantastiska vidunder till mötes, om hvilka menniskan från urminnes tider haft sina fabler, och dem forskningen förgäfves sökt i den nuvarande skapelsen. Om fordom tron och vetandet togo de sällsamt formade och tecknade stenblock och jättestora ben, hvilka öfverallt uppgräfvas ur jorden, dels för vittnen om syndafloden och dels för lemningar af jättar, så skulle mari nu tro att med epokerne af jordens bildning, sådane geologien uppställer dem, med evolutionen af djuroch växtriket ur tidens djupaste natt, ett vidsträckt fält blifvit öppnadt för fantasien, på hvilket hon åter kunde företaga samraa arbete, som blifvit förderfradt för henne genom det jus, som blifvit spridt öfver den lefvande naturen. Men vid en geologisk blick på den oändliga forntiden, går det fantasien ungefär liksom då den astronomiska blicken rigtar sig åt den gränslösa rymden. Alla dessa till förståndet så talande urkunder om en I fornverld lemna känslan nästan lika kall, äro nästan lika torra, väsenlösa under, som de nebulösa fläckar, hvilka teleskopen upplöser till stjernhopar. Väl kan inbillningskraften utmåla urverldens landskap med de dagligen allt rikare materialierna, och sätta dit sällsamma vidunder; men hon lemnar snart ledsen detta ofrukibara arbete, emedan hon ingenstädes möter det väsen, på hvilket dock slutligen all känsla reflekterar sig — menniskan — emedan det felas denna stumma och färglösa verld allt förhållande till det, som för vår känsla först ger naturen betydelse och tidsmått: historien. — Gigantiska benkrotor, som ännu förvaras i museum i Paris; kringburos ännu för 200 år sedan i landet, såsom lemningar af konung Teutoboch. Hvad de troende åstådarne dervid tänkte, var poesi; Cuvier kom, och bevisade, att det är Rhinoceros-knotor, och dermed var fantasien förvisad till hvila. — Derföre, sedan kulturens gång tagit den riktning, att menniskan icke längre åtnöjer sig med sin skapelse på sjette dagen och med språket: Herren Gud planterade en lustgård uti Eden österut, och satte der in menniskan, som han gjort hade, drifver henne ett oemotståndligt begär, att efterferska den jordiska roten till hennes slägte, att uppfatta den punkt, hvarifrån jordytans revolutioner och naturkrafternas hela spel haft ett förnuftigt väsen till vittne. Hvad man häröfver vet och trer, skall blifva föremål för ett följande bref. Danska Litteraturens nyaste alster. Originaler : Regler for Schachspillet efter de forste Schachspillere. 22 S. 8. 46 s. — Firehundrede Exempler i de fire Species og almindelig Reguladetri. 238 s. — Den danske Stat, betragtet -geographisk og statistisk af Capitain A. Baggesen. 496 S. st. 8. 5 Rbd. — P. Hjorts tvende Taler i Anledning af Kongens Fgdselsdag 4898 og 1840. 48 s. — Bemerkninger, fremkaldto ved Grev Reventlows Skrift: Til Medchristne, af Consistorialraad Engelbreth. 48 s.— Nordisk Tidskrift for christelig Theologi, 4840. 4: 64 s. — Latinsk Gramatik af Prof. Dorph, 3die Opl. 4 Rbd. — Gamle Minder, odet Oplag. — Noveller, Digte og Humoresker af El. Rosenhoff, 4. 2. 140 S. 8. 48 s. — Nyt statsoekonvmisk Archiv, udg. af Prof. David. I. 4. 4 Rbd. — Predikan paa forste Juledag af Stiftsprovst Tryde. 42 8. — Populair Fremstilling i Konsten at optage Prospecter, af S. H. Petersen, Landskabskobberstikker. 4ste Lection. 32 s. — Forsoöog til en Bedpmmelse af de ved Biskop Mynster forfattede Formularer for de gudstjenstlige Handlinger, ved Ka techet J. Galskjst. 24 s. — Nationalbankens Regnskab fra 4ste August 4859 til 34te Juli 4840. 40 s. — Hvad er aden hellige almindelige Kirke? og hvad er det for en Kirke, Pastor Grundtvig og Flere med ham nu forkynde Tro paa under dette Navn? Besvaret af Rasmus Sgrensen, Skolelerer i Benslöv. 452 S. 8. Heftet 80 s. — Mon det vilde: vere godt for Banmark i Almindelighed; og den danske Bondestand i Serdeleshed, om vi fik Enevoldsmagten indskrenket, og Stenderne fik Skattebevilgningsret og besluttende Medvirkning i Loygivningen? besvaret nermest t i:Oplysning for den danske Bonde, af O. Jensen. 40 8. — FamilieLecture, udg. af E. C. Monrath. Aste H. 83 s5s — Sendebrey til Hr Pastor N. F. S. Grundtvig, om gudelige Forsamlinger, fra J. ÅA. Hansen, Skomager i Slagelse. 56 S. 8. 24 5. — Theologisk Tidskrift, udg. af Dr. Scharling og Dr Engelstoft. V. 4. 4 Rhd. — Tidskrift for udenlandsk theologisk Literatur, udg. af Dr Clausen og Dr Hoblenberg. 4de H. 48 s.