Aftonbladet – 30 januari 1841, sida 3

skapsmannen miste ega ett högt intresse. För tea större allmänheren kan förhållandet icke -gentligen vara detsamma, men uppsatsen slutar med några allmänna reflexioner i anledning af det ljus, de geologiska upptäckterna spridt öfver vår planets äldre historia och öden, hvilka äro i hög grad läsvärda både för innehåll och framstäliningssätt. Vi tro oss göra våra Läsare ett nöje genom deras meddelande här nedan: eLäran om de organiska bildningslagarna, denna sköna byggnad al det menskliga vetandet och förmågan, är ingalunda blott ett verk af omedelbar enstaka observation. Om det analytiska arbetet dervid visserligen var och är det nödvändigaste, så har dock, när allt sammanräknas, andens synthetiska kraft, den anticiperande iden, uträttat det bästa. Harigesom är äfven af sig sjelf sagit, att en stor andel i denna nya vetenskap tillkommer den tyska forskningen. Tyska naturfilosofien har, oaktadt sina utsväfningar, ganska stora förtjenster om denna vetenskeap, och våra realistiska grannar njuta, ofta omedvetet, alltid utan att vara tacksamma derför, frukterne af ett sätt att betrakta naturen. hvilket de icke begripa. Då författaren besinnar af hura star betydelse denna nya intellektuella eröfring kommer att blifra för hela kulturen, så gör den tankan på honom ett lifligt intryck, att han skrifver dessa rader på det ställe, der tvenne de störste representanterne af denna inflytelserika vetenskap, uti hvilka derjemte deras olika nationalitet så slående uttalar sg, under ett och samma tak fått sin ungdomsbitdning: Tysken Kilmeyrsr, den snillrike synthetikern, som inledt denna riktning genom de mest storartade ideer, och Fransmannen Cuvier. som med virtaositet praktiskt bemäktigat sig och fertsatt denna riktning, den skarpsinnige analytikern, den store föraktaren af all naturspekulation, och dock naturfilvsof, utan att veta det. Cuvier blef mästare och järare i den konst, hvars väsen vi ofvanföre sökt skildra, och som, i dag för hundrade år tillbaka icke anad nu idkas såsom en lätt lek af tusentals invigde, liksom kunde det alldeles icke vara annorlanda. De allmänna resultaterna af geologien, och den på jordens antiqvariska historia använda komparativa anatomien hafva öfverhufvud ganska hastigt ingått i det allmänna medvetandet. Och just här förråder sig natursanningen af dessa läror. Det är den gemensamma karakteren af alla naturliga uppenharelser, att de knappast blifvit uttalade, förrän de förefalla menniskan såsom någonting, som förstodes af sig sjelft, och detta desto mera, ju djupare. mera omfattande och oväntade de äro. De hänvisa derigenom omedelbarligen på huruledes vår ande är skapad efter bilden af naturen. Så gick det, sedan sjövägen till Indien och den nya verlden plifvit upptäckta, då man fattade himlakropparnes verkliga rörelser, och lärde att mäta deras afstånd. Hastigt hade i menniskornas föreställning averldena format sig till kula, och den i rymden hvilande jorden, på hvilken fadern ännu trott, var för sonen en obegriplig dårskap. Knappt har jordens omsegling öfverhufvud blifvit möjlig, förrän den också blifvit någontiog helt naturligt, och uppmätningen af planethimme!n reducerar sig helt enkelt till fältmätarens göromål — Likaså hafva våra samtida ganska snart blifvit förtregna med föreställningar, hvilka till en del stå i strid med de vanliga begreppen om skapelsens gång, och som öppna för menniskoblicken, hvilken hittills endast varit van att fördjupa sig i mensklighetens forntid, ett fält, så vida uppöfver densamma. Man finner det ganska begripligt, att djuroch vextverlden har en historia, icke blott i rum-;. met, utan äfven i tiden; att denna verld icke blottj faktiskt har grund och fäste, utan äfven ett stamtrad. Man har vant sig vid de under, geologier framdrager ur djupet, liksom vid gräfningarne i Pompeji; sällan förundrar sig någon öfver, att man kan anvisa ett djur, af hvilket ingen menniska någonsin sett annat än ruiner af dess skelett, sinj. plats i systemet, med lika säkerhet, som om enl: verldsomseglare fört det hem lefvande, och framför en urverldens krokodil, ur. Jurabergets kalk eller krita, bredvid en, som i våra dagar hemtats från Nilen, faller ingen på samma skrupler i afseende på anorna, som då en riddare vill leda upp sina till korstågen. Filosofer och poeter hafva mycket beklagat och. jemrat sig öfver, att, genom de vidtkringgripande ujptäckterne på himmel och jord, den religiösa äfvensom den poetiska känslan mer och mer förflyktigas hos menniskorna. Visserligen har vetenskapen sprängt firmamentets fasta hvalf, hon har i rymdens omätlighet tillintetgjort det hemlighetsfulla öfverjordiska rum, dit den barnsligt sinnade menniskan förlade den faderliga styrelsen öfver verlden och sitt eget gladare tillkommande. Man in-li tages stundom af en sinnesstämning, då det före I faller en som om vetandet vore för menniskoslägtet en torftig ersättning för störandet af jemvigten emellan känslan och inbillningskraften: kunskapens träd är icke lifvets tråd. Och då man noga betraktar saken, så visar sig också, att för massan af samhället, för alla dem, som endast passift hos sig upptaga det tänkta och upptäckta, naturåskådningen genom dess utvidgning endast blir torrarel och nyktrare, ju mera den deremot för innehafvarne af mensklighetuns andliga skatter, för tänkaren och skalden, på samma gång utvidgas och blir djupare. Låtom oss lemna himlen och kasta en blick på jorden. — För forntidens folkslag var den landsträcka, de bebodde, deras verld, och kring deras solbeglänsta orbis med himmelen ofvantill och helvetet derunder, lågo vidt utbredda, i skymning och mörker, obekanta länder med ett hvimmel af fabelaktiga folkslag, underbara djur och vexter, en förtrollad natur, det mest lockande perspektif för inbillningskraften, det fruktbaraste fält för poesien. Ännu i medeltiden voro jord och natur fulla af magi och hemlighet, och äfrentyraren medförde från främmande kuster, jemte vetenskapen och varan, äfven naturundret och sagan. Annu fanns det jetteoch dverg-folk, Eldorados och magnetberg; draken steg ur träsket, gripen höll vakt vid det underjordiska guldet, och fan trodde, Ait det enhörning fanns, att i Arabien Ett träd är Fenixs thron, och att ännu En Fenix der regerar). TH harncande daft utvick ifrån allt. som kom i