Aftonbladet – 30 januari 1841, sida 2

beskattning är tillika ökad derigenom, alt reglementet ej bestämmer någon gadtgö:else för dem, som, ulan att hafva något af kassan åtnjulit, flytta ur församlingen. Det är dessutom hbusbondes pligt att äfven i missvextår underhålla sina tjenstehjon, och det är således nog obilligt, att de sednare med sin ringa lön bilda en sparkassa, för att ersätla den förres brist på omtanka. Öfver regeringens åtgärd, att blanda sig i desmna fråga, göra vi här ingen anmärkning, då. vi så ofta i likartade fall baft tilifäsle att yttra vår tanka derom. Deremot anse vi tillfältet föranleda upprepandet af en, i fråga om kommunalstyrelser, framstäld erinran, alt hvarken regeringen eller någon annan suhtoritet må kommunalstyrelserne oberoende af allmänna Iagen, eller betaga medlemmarne i kommusen. regress till landets allmåinna dumaremagt. Detta har skett i närvarande fall, så vida man maste anse de med sockenstämmobheslutet missnjde hafva, medelst regering s. k. fastställelse, förlorat rättigheten att draga sin sak under domarens pröfning. Hade detta här kunnat ch så hade domstolarne utan svårighet kur pröfva och afgöra buruvida de klagande varit pligtige alt i det uppgifna ärendet sig vid sockenstämman inställa, och i hvad mån dennas beslut varit förbindaude, hvarvid det utan tvilvel äfven kommit i betraktande, deis att fiera af de skattlagde ej torde vara sui juris, dels att bifallet till sammanskott är ett iölte, om hvilket lagen bar sina egna tankar. Slutligen bestrida vi ej, att öfverenskommelser af ifrågavarande art kunna gagna — sparbarnkerne äro en art sådane —; men vi finna det alldeles otvifvelaktigt, alt man på la utan att genom sockenstämmo till: tvinga personer, så beroende som tjenstehjon och inhyseshjon, kunnat komma till målet. Det märkligaste uti Hr Statsrådet Grubbes reklamation innefattar: att Ifr Statsrådet anser ingen orätt hafva skett de vid sockenstämman frånvarande, då deras protest efteråt blifvit räknad dem till godo; att fasiställelsen för obestämd tid ej kan medföra äfventyr, då socknen hos Kongl. Maj:t kan få reglementet upphäfvet; att 14 bör förstås så, att älven tjenare och inhysesbjon etc. i sockerstämman deltaga; samt slutligen alt fastställelsen blifvit af Statsrådet (förmodligen hela Statsrådet) och deribland äfven af Justiliestatsministern Törnebladh tillstyrkt. Hvad angår det sista, som egentligen synes ämnadt till en pik åt Dagligt Allehanda, för det hon lofor at åtskilliga af Hr Törnebladhs qvaliteter, kan det väl tjena en eller annan statsrådsledamot till undskyllan, men bevisar för öfrigt ingenting. I afseende på det första referera vi oss till frågan ofvanför, huruvida man verkligen var pligtig att i sockenstämman deltaga, och erinra derjemte, att tjensteoch inhyseshjonen ete., som förut ej i sockenstämma deltagit, ej lära hafva mycken reda på hvad de i denna sak bafva att tillgöra, och torde finna minga svårigheter vid alt inställa sig på sockenstämma eller dit sända ombud. Af samma skäl lärer det blifva besagde klasser hardi nära omöjligt, alt nu efteråt tillvägabringa en sockenstämma, och der förmå hemmansegarne att afsäga sig en för dem icke ringa förmån, som i tidens längd kan blifva betydlig nog, då den innefattar en beskattning på alla i socknen inflyttande och åter utflyttande personer. Lika litet skola de på sockenstämma röstegande låta inhyseshjonen etc. tvinga sig att upphäfva den (44) 8, som tillägger nämnde röstegande rä!t att disponera de sednares sammanskot!. MM —t EU