Aftonbladet – 27 januari 1841, sida 2

Il och med enligt embetsmyndigheters förmeande, i väsentlig mån bidragit, i synnerhet till natterier och tjufnader; så synes visserligen ett ådant påstående icke sakna anledning deraf, att tfattige och behöfvande hushåll ifrån år 4845 ill år 48335 stigit i en vida högre progression än amtlige hushållen, och likaledes antalet af fattigjon, som njutit understöd under semma tid tillvext vida utöfver hvad det i proportion till folknängden bordt göra — År 4845 År 1855 Tushållen i Riket voro nemligen 464,865 . . 544,145 ieraf utfattige och behöfvande kushåll. so. so so so . 75,982. . 129.401 attighjon, som njutit understöd 86,009 . . 124,348 fvensom att då antalet af sådane personer, som cke kunnat försörja sig utan andras gåfvor eller inderstöd, år 4835 utgjorde, ej noga räknadt 457,145 ) ;ch man derifiån afdrager summan f fattigoch hospitalshbjon med barn, om i mer eller Mindre mån njutit understöd . . . s— . ss . 121348 å återstod minst. . . . . 335,827 versoner eller omkring en niondedel af folknängden i riket, som ulöfver egen arbetsförtjenst varit behof af andras hjelp. Slutligen, då landet ehuru det onekligen stigit betydligt i välmåga, så vida dermed förstås en till och med i vissa fall utöfver eget behof ökad produktion, likväl på sednare tider saknat elt emot denna produktion svarande rörelse-kapital, har den närmaste följden deraf varit ett utöfver all höfva utsträckt krediteller utborgnings-system med alla sina åtföljande vinglerier. I följd af denna och måhända flera orsaker, har priset å landtmannavaror tidtals blifvit alltför mycket nedtryckt i förhållande till andra nödvändighets-artiklar, och isin ordning nedsatt i synnerhet de minvdte jordbrukarnes välstånd, samt minskat deras förmåga, att lemna arbets-förtjenst åt deraf behöfvande. Men då imedlertid de delar af riket, som räknas till de minst välmående, äfven synas förete minsta brottsligheten; så kan den visserligen ökade fattigdomen eller minskade välmågan, ehuru den till stor del bidragit till det öfverklagade onda och är förtjent af ett allvarligt behjertande, likväl icke eller antagas som den hufvudsakligaste orsaken dertill. I hvad mån deremot de nuvarande straffbestämmelserne samt straffoch lagskipningsmedien verkat till det ökade antalet af brott och fångar, synes af följande. I följd af förändrade varuoch penningevärden, blir mången nu straffad för tjufnad, som förr skulle blifvit det endast för snatteri, och mången dömd till lifstids-fängelse, som fordom fått umgälla sitt brott med fängelse på kortare tid. Af samma skäl kunna sådane brott eller förbrytelser, hvilka med penningar få försonas, nu lättare än förr begås af den mindre obemedlade, som derlöre mången gång lättsinnigt nog, trotsar lagen och genom exemplet bidrager att förleda den mindre eftertänksamme till en öfverträdelse, hvilken denne, om han tillika är fattig, miste för bristande tillgång i fängelset a tjena. Det är då påtagligt, att straffbestämmelserne måste hafva ökat antalet af fångar och afstraffningar, i samma proportion, som ofvannämnde värden undergått förändring — och således, i vida större proportion än folkmängden i riket tillväxt. . Det ökade antalet bestraffningar har gjort kroppsstraffen, gehom vanan alt åse dem, mindre förfärliga för den illasinnade, i synnerhet när gamla brottslingar, genom vanan att undergå dem, vunnit en viss förmåga att trotsa profossens ansträngning, oeh med fräckhet deröfver skrutit. Några slag mer eller mindre hafva i sådant fallicke verkat det ringaste mera afskräe kande och den återhållande kraften, som skulle ligga i en förökad stränghet, har icke varit nog mäktig att tillintetgöra den frestelse till brott, som kanske hos mången framkallats af ett Vaknadt begär till oberoende och måhända ökats af förlitande till en, genom halfbildning vunnen fintlighet. Den vanära, med hvilken opinionen belastat detta slags straff, har imedleräd stängt, eller åtminstone betydligt försvårat möjligheten för den en gång så straffade, att i samhället åter på ärligt sätt sig försörja, ochb ju dere brottslingar funnits, desto mindre har den af medömkanr I framkallade enskilda välviljan förmått, att åt dem räcka en bjelpsam hand, och i samma min har Iden fallne tvungits, buru ångerfull han än för ögonblicket må hafva varit, väl att resa sig, men endast för att å nyo betrida den bana, på hvilken han en gång, vare sig af lättsinne eller andra orsaker, inkommit. Olämpligheten af dessa straff har också redan länge erkänts af erarne och utmärkte domare, och ett försök i S!0r scala har gjorts, alt sam? manpara det gam straffsystemet med ett nytt. Deuna förändring Sr likväl, i stället att qväfva, tvertom ökat brogfstishetens tillvext, just emedan den icke utytanröjde det vanärande af det gamla systemet sen, långt ifrån att öka det afI skräckande för sjelfva brottet, bidrog att gifva I detsamiiis utöfnigg form al vetenskap, hvilken fick studefas, under, åtnjutande af ett lefnadssätt, en arbetsfrihet. Och elit, för det förderfvade sinnet sofgfritt Jr, vm den klass, hvilken mest I befolkar Tängelserna; mången gång saknar 1 fria I I I I