Aftonbladet – 26 januari 1841, sida 1

Med andra ord: det måste vara 4:0 ett förlagskapital, icke ett lånekapital i vanlig bemärkel1se; 2:o måste det vara tillgängligt för jordbrukare af den fattigare klassen, hvilket icke låter sig tänkas under annan form, än utbyte al blifvande arbete emot penningar. Riksens StänIders Bank och andra kassor försträcka väl lånekapitaler. hvarmed, i afseende på gilvet anstånd med hufvudstoden, fastigheter kunna inköpas, ackorder ingås m. m., men dess kassor Järo hvarkan till sitt belopp, läge eller rörlighet ämnade till eller kunna möjligen göras tillräckliga och brukbara såsom förläggare åt den mindre jordbrukaren. Det ögonblickliga I behofvet af en mindre summa inom 40 aå öC Rdr, men som af 92till 300,000 hushåll erfordras till spanmåls inköp, hänvisar på 44 till 45 I millioner, dem Banken icke förmår åstadkomma på en gång och som, derest han vågade det, kort derefter väl blefve öfverflödiga 1 rörelsen, men derföre icke återginge till banken, utan blott ökade dess osäkra fordringar. Jordbrukaren, i stället för att genom kommissionär söka diskontlån, hvilket sällan förrän efter 6 veckor utfaller, behöfde inom häradet eller på sin höjd inom länet träffa sin förläggare, med hvilken han kunde uppgöra låneaffärer sjelf. Der detta låter sig göra, märkes icke det extra behofvet af rörelsekapital, men i samma mån som penningeväsendet är centraliseradt, blir vanlig förläggning, eller lån man och man emellan försvårad, och först då blir rörelsekapitatet tidtals och lokalt otillräckligt; ja det är då som alltid ropen på ökade lånetillgångar täfla med en ohejdad stegring i varuprisen. Samhället arbetar emot sig sjelf, d. v. s. alla anstränga sig att på ett ställe få låna, under det andra anstränga sig, alt, i förhoppning på vinst, köpa upp till ålerförsäljning, och slutligen, efter den forcerade och tillkonstlade ansträngningen, följa ofta förluster både hos dem, som köpt och sålt, ehuru det icke kan nekas, att några få kunnat rikta sig der tusentals sjunkit i armod. Missväxterne allena, jag upprepar det, skulle icke kännas så förstörande, om penningeväsendet icke vore för mycket centraliseradt, och just derföre penningar sällan till fåendes, när de behöfvas. Förmögenheten och rörelsekapitalet, i ordets vidsträckta bemärkelse, d. v. s. innefattande alla icke fixerade, värdeägande ting, som äro behöfliga för produktion, kan under ett sådant centralt lånesystem omöjligen tillväxa, aldraminst der berg, sjöar och moras göra afstånden långa och kommunikationerne svåra, i jemförelse med andra länder. Utan dessa lokala hinder för välmågans tillväxt, är i alla fall centralsystemet förstörande. Ja äfven i det fruktbara och jemförelsevis rika Frankrike, der man efter revolutionen fägnat sig åt en ökad befolkning och en ökad odling, sedan de stora klosteroch herreegendomarne blifvit styckade och indutrien tillväxt, hafva statsekonomerne redan uppläckt, att saknaden af lokala kreditinrättningar ökar de vådliga följderna af de tillfällen, då, efter inträffade missväxter, priset på säd stiger 235 å 30 procent, emedan denna stegring alltid åtföljes af kommerciella kriser. Om det icke nekas, att jag i detofvanstående åtminstone bemödat mig, att taga detta lands egna förhållanden i beräkning, så kan det, påj de grunder, som här blifvit anförda, icke annat än högligen beklagas, om de, som önska landets välgång, ja, om Bondeståndet, hvars intresse närmast är i fråga, skulle deltaga i den reaktion mot privatbankerna, hvilken tyvärr! är alltför synbar ifrån ett visst håll, då man, hyllande den stundom försporda klagan öfver svårigheterne, att växla småbankernes sedlar (hvilken dock skulle försvinna, i samma stund, som privatbanksystemet blifvit tillräckligen och allmänt utbredt), anvisar allmogen till Rikets Ständers Bank, såsom deras sannskyldige förläggare och! långifvare, och förordar ökandet af dess utlåningskassor. Ännu torde det ej vara försent att varna för dessa råd. Bankens lånerörelse kan ej utan våda för myntvärdet betydligen ulsträckas. Det är snarare fara värdt, att den utlofvade ökningen stadnar vid talet derom, medan i sjelfva verket, hädanefter som hittills, en strypning inträffar, ty sådant ligger vida mer i de apostlars intresse, som predika dessa läror. Privatbankerne åter, som för sin rörelse behöfva Riksbankens, till orubbiigt silfvervärde stadgade sedlar uti sina växlingskassor, men för öfrigt stödja sig på realkrediten af jord och säljbara ivaror i landet, de kunna, när varuökning inträffar, vidga sin rörelse, men också lokalt och omärkligt minska den. Om en missväxt inträffar, måste detta väl ske, men orten rensopas dock icke från kapitaler, såsom nu ofta är håndelsen, och den kredit, som finnes, är genast tillgänglig och proportionerad efter behofvet. Jag har icke sagt, att desse bankers tillvaro ensamt kan hindra prisfiuktuation å spanmil, långt derifrån; men jag tror mig hafva visat några skäl, till stöd för den förmodan, alt krisens intensitet och förstörande kraft minskas, då rörelsekapitalets) jemmare fördelning måste ega sådan inverkan på! allt varubyte, eller all handel. Kraftigare medel emot prisfluktuationen kunna finnas i konsignationsanstalter, förenade med spanmålsupplag under öfverflödsår i stor skala; men dessa anctaltaor förmitsätta hankaerec tillvana såsam AP