Aftonbladet – 23 januari 1841, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Friheten. (Af Sehaldemose. Öfversättning från Danskan.) fifst är den stora lösen, som kring verlden ljudar än; hvarför låtsen J, J styrande! som I ej hörden den ? Mildt och bedjande hon talte fordom, men Er döfhet tvang herne att förändra bönen till kanoners tordönsklang. Friheten, den väna jungfrun, förer sjelf vår tida baner; hycklen icke blindhet; ty då drabba hamdens åskor Er! Villen J ej se den frihetsfana, som hos Eder stod, fridsällt bvit; så undren ej, om hon bestänks med Edert blod! Tvungit hafven J den ädla mön i stridens vapenbrak, fastän strid och eld och mannamord ej äro hennes sak. Hon, den redliga, vinner jemt, på nordiskt kämpavis, bjertan uti fredlig bra.d, och uti krigisk, segrens pris. Fastän ej med lock ech smek och mildhet i ord och blick, så, en kopparpansrad Pallas lik, då hon i striden gick, skal hon segra och plantera frihetsträn, som spriceka ut grönska, blomma, frodas, bärande en himmelsk a frukt till slut. An här en vulkanisk jord behof af ett Vesuvius har, som med flammors eliqvast sopar himlarymden rer as och klar. An der har ett grumligt haf behof af stormars rikiogståg förn Guds sol och stjernor kunna speglas i dess djupa våg. Men för våra gyllene skördar och för våra ängars doft I morgendagg behöfs, frisk luft och regn, som fuktar jordens stoft. Rädens ej en ädel gäsning, Den gör drufvosaften röd , dubbelt lifvande, och dubbet sött och ljuft, det ädla mjöd. Svärdet vare ej vårt vapen, rätt! För de glada, ädla stridsmän är ju alltid segren lätt? Se blott våren, frihetshjelten, se bur lätt han lagren får, när mot vintern, den förtryckarn, muntert han i striden går! En despot är vintern, just en obskurant, som gerna såg, att den långa natten ständigt etnatung på jorden låg. En tyrann är vintern, grufligt pressar han, på bödelsvis lifvets frihetslystna vågor in i fängelser af is. Dock — nu har den friska vår, den unga, glädtiga rebell, Hvad den gossen dock är söt och snäll! Gräsen brukar ban som lansar, solens strålar såsom svärd: ack hur sköna äro vapnen uti denna ledungsfärd! Fältmusiken det är vaktelns, trastens, näktergalens sång. öfverrumplat honom. Sanning vare det och I 1 I I I l Hans marseljervisor äro åskors, vindars, friska vå-, gors gång. Men daggdroppar äro kulor, rosenkalkar mörsare; ädla krigare de blommor, som på fälten slösade uti tallös mängd, frisinnigt trenne farger tagit an; och hvar kämpe uti skiftrik Irisdrägt är höfvitsman. Men han strör trefärgade kokarder tusentals kring sig, då de blyga Marsvioler sållas uppå hjeltens stig. Rundtomkring oss har rebellen stad och hydda satt i brand; ty i solens gyllne flamma lågar nu det kela land. Se, hans runbeskrifna sköld är himlen stjerneklar och blå, a och hans segerfana är en rosensky med Frihets på. Hurra! nu är vintern slagen. Bort med bojorna af is, äldig köld och långa nätter har ban flytt på vanligt vis. slad och munter rycker våren, rycker ten in, ng och lefnadslust och blomsterdo it eh vestanvind; Jti grönt han kläder vänligt berg och d och mark, rihet och jemlikhet skänker ibjelten dristig, hög stark. ) mitt fosterland! din lycka blifycr stor, din ära rik, ch dån kraft, din unga frihet, jordens bästa vårdag lik. ——t—— — I London har nyligen skett ett stort beslag ihetshjelöl af: al och skog å flera tusen skålpund förfalskadt ehZ Förfalsknin-!