Aftonbladet – 23 januari 1841, sida 3

jterslang al pet gar an, och bedömer denna eftersläng såsom sådan ganska omildt. (I Freja.) För vår del skulle vi tro, att författaren egentligen begått eff fel och det är ganska stort, emedan det står på sjelfva titeln, nemligen deri latt han kallat arbetet Den fria kärleken och en iframtidsromanr. Detta har troligen gifvit recen-! senterna anledning alt der söka ett nytt det går lan, en Widebeckiad, då likväl det hela hvälfver sig omkring ett ingalunda ovanligt romanämne, nemligen, att tvänne unga män äro engagerade på en landlegendom för att lära tvänne unga flickor musik och måleri, och alt en artist blir kär i hvardera flickan samt vice versa; men, som konstnärerne endast ha sin framtid alt bygga på, måste de resa sin kos, tagande med sig sina skönas hjertan, men ej deras personer. Den cna af flickorna, vekare till sin natur och dotter i huset, tvingas af lydnad att gifta sig med en mycket modern ungkarl; den andras fastare karakter emotstår alla anbud och det hela slutas dermed, att de älskande efter många öden och sedan artisterne tillbragt år utomlands och vunnit ett namn, blifva förenade och bosätta sig vid Geneversjön. Detta är uppränningen, omkring hvilken alla taflorna i boken äro grupperade. Sedan stycket är slut, finnes en dröm bifogad, som egentligen skall innehålla det der aframtida,; denna dröm är mycket ungdomlig och något — ja mången skall säkert finna den, likasom allt som afviker från nuvarande samhällsbegrepp, mycket — fantastisk, men sjelfva händelserna röra sig deremot helt och hållet inom den verkliga verlden. Hvad beträffar Författarens talang, att utföra silt ämne, så befinna vi oss i det serskilda förhållande till detta arbete, alt ett omdöme derom måhända icke får anses fullt opartiskt, ty arbetet är utkommet från samma offiein, som denna tidning. Läsaren eger således rätt, att betrakta det mera såsom Förläggarens än Recensentens tycke, att boken eger i synnerhet tvenne förtjenster, hvilka man icke anser så ringa i en sådant litterär produkt, den ena, alt den är mera underhållande och spänner uppmärksambheten från början till slut mer, än de flesta, så att Läsaren icke gerna lägger bort den, förr än han slutat alltsammans; den andra, att karaktersteckningen och en fin observationsförmåga just utgör den starka sidan hos Författaren. För det förra kan väl något bevis icke här erhållas, emedan dertill fordras att genomläsa hela arbetet; vi skulle ock härifrån vilja undantaga en episod på några blad — sådana förekomma dock i de fleste romaner — nämligen teckningen af ÅAlexis:s och Alberts resa från Hamburg på ångfartyget; äfvensom alt upplösningen innefattar mera hvad man kunde kalla machincri, än som kunnat vara behöfligt. Öfver sjelfva romanens filosofi framställer sig ock den anmärkningen, alt den är mera ungdomlig och mera optimistisk till förmån för hjertats fria val, än den telluriska sidan af denna verlden — med sina brödsorger vanligen realiserar. Härom skole vi en annan dag ullåta oss litet utförligare. Öfver den sednare omständigheten åter, nemligen det artistiska i behandlingen — Författarens förmåga i naturmålning och karakte:steckning, den ömsom bjerta och varma, ömsom skarpa koloriten i hans taflor — lemna vi läsaren ett eget tillfälle att döma, genom meddelande af några utdrag, der de låtit sig någorlunda lösryckas ur sammauhbanget af berättelsen. Några sådana föja derföre här. Ofverskrifterna äro tillsatta af referenten: Supetimman på Sätraholm. Men det nalkades till supetimman. Man såg det deraf, att en figur, liknande en bokhållare, som skulle vara något bättre,, kom insmygande genom dörren, der han helt tyst blef stående. Äfven befallde öfverstinnan en domestik gå upp och fråga afröken, om hon icke behagade stiga ned. Denna fröken var en gammal moster till öfverstinnan, som hörde till husets inventarier. Hon egde ett litet kapital, som hon testamenterat åt sin systerdotter, och i stället för ränta på penningarne hade hon allting fritt i huset. Det var en gammal beskedlig, något sjuklig gumma, hvars inklination nu varen liten hund, som för fetmas skull ej kunde gå uvför trapporna; men i sin ungdom hade atant Ulla, (så kallades bon af hela familjen) varit kär i en ung man, som hon dock ej af sina föräldrar tilläts gifta sig med, emedan han ej stod i någon lysande karrier; och då hon hade nog ståndaktighet att ej emoltaga några andra canbud,, så förblef hon i oskyldighetens tillstånd i all sina dar. Och i detsamma kom tant Ulla, som eljest för det mesta åt uppe på sitt rum, men nu, drifven af nyfikenhet alt få se den nya innevånaren i huset, ville gå ned. Efter några minuter inkom en betjent, med serviett på armen, och vid dess adet är serveradt, satte sig familjen i rörelse till matsalen. Ofversten skulle gubevars 1 dörren krusa litet med den nykomne Albert, men denne gjorde blott en åtbörd, som tillkännagaf att han viste sin plats, och man gick ut i behörig rangordning. Snart var supegen expedierad, och man gick åter ut i salongen. Öfversten lade ännu en I patience, och man pratade, och slutligen togs godnatt, och hvat och en gick till sina rum. Den första vårdagen. Det var en förmiddag i medio af Mars. Muntert sken solen in genom fönsterrutorna på sa