Aftonbladet – 23 januari 1841, sida 3

la ibal Ulv. ITIS SELL. FACT PIatattl, ULIE UVITSUIREC stod bredvid, sysselsatt att instudera en aria af Bellini. Se, se ropade Nanna ifrigt, sor kom inspringande raed en blåsippa i handen, den hon på en solig backe i skogen vsrit ute och plockat. Hon lemnade ej Celestine eller Alexis någon ro, förr än de beundrat hehnes skatt, och i hennes ögon lyste oskuldens rena fröjd. eAck, ni kan aldrig tro! de sjunga derute tusen gånger bättre än du, söta Celestine, förlåt mig det. Jag är alldeles lomhörd. Så mycket lärkor, och bolinkar, och trastar, och Gud vet allt. Det är. elt väsen i skogen, så man kan bli alldeles tokiglo Aldrig hade Alexis sett Nanna så söt. Kappan hade hon kastat på en stol, och när hon löst upp hakbanden och lagt bahytten på pianot, svallade de ljusa lockarne sjelfsvåldigt kring de friska kinderna, på hvilka voro uppjagade glödande rosor. Fn hvit morgonkläduing böljade omkring de vackra, fylliga formerna och elt ljusblått skärp smög sig kring det smärta iilfvet, som ej var fjeltradt al något tyranniskt snörlif. Alexis kunde ej vända sina ögon från den intagande flickan, hvars ögonlock ej härvid sjönko, utan gladt, öppet och ärligt såg hon på honom tillbaka. eHusch hvadjag är varm, och hvad jag har sprungit! känn, känn! sade hon, och lade först Celestines och sedan Alexis hand på sitt hjerta, som ännu klappade högt efter den häftiga motionen. Celestine såg på Alexis och log, och slöt sedan Nanna innerligt i sin famn. Hvyad hon härvid tänkte veta vi alla. Celestine var 48 år, Nanna blott 46. Nå, vill ingen ha min blomma! ropade Nanna litet förtrytsamt. Celestine och Alexis sträckte genast fram händerna, för att taga emot den aNej, nej, mitt herrskap, det går inte så lätt. Det skall vara rättvisa. Den först säger ja, sår — — ualJal skrek hastigt Alexis, och kanske lika hastigt hade Celestine ropat det, om hon ej anat, att blomman skulle för Alexis ha större värde än för henne. Rodnande emottog Alexis blomman, och Nanna kunde aldrig begripa hvad han rodnade för. : Hon såg undrande på Celestine och tänkte: emånne han blef ond, för att min gåfva var så ringa? men utan ait länge fästa sig dervid, satte hon sig hastigt ned vid pianot, och sade: enu skall ni fåk höra Och nu spelade hon med hela sin siäls liflighet en vals, som Alexis för några dagar sedan för henne komponerat. Hon hade öfvat in den, utan att han visste det; det gick bra — och när hon slutat, lade hon händerna i knäet, fästade sina ögon skalkaktigt på Alexis, och sade: avar det inte shälltt — Alexis höll alldeles på att falla ur rollen som spelmästa-4 re, och mer än tillbörligt eldigt tacka henne,j men hastigt fattade han sig och gaf henne blott en artig komplimang öfver hennes flit. cAck, hvad jag håller af den valsen; kom!, sade hon till Celestine, i det hon hastigt sprang upp ifrån pianot, fattade Celestine om lifvet, gaf Ålexis en vink att sjelf sätta sig ned att spela, och nu svängde de begge flickorna omkring i salongen, och jag tror att de aldrig slutat, om ej i dörren hade hörts en röst: ckära barn, hvad är det för ett fläng? Tycker ni det är förståndigt att använda förmiddagen på sådant säll? och snart voro de valsande englarne åtskiljda. acVänta till om söndag, då tror jag ni skall få dansa er belåtna, fortfor öfverstinnan. Flickorna sågo frågande på henne. Det har varit bud här från Tunanäs, och bjudit oss dit om söndag på diner och bal Resan till Tunanäs. Söndagen kom. Redan klockan half tio voro slädarne för dörren. Tunanäs låg tre mil landväg från Sätraholm, men begagnades sjöväg, då blef den en hall mil kortare. Ehuru solen redan borrat sina strålar ned i isen, och man! dessutom i allmänhet ej bör ulro vårisn, så an-Å sågs den ännu dock vara fullt säker, helst det frös om nätterna, och det hade således beslutats att man skulie fara sjön. En täcksläde med spann var framkörd, hvaruti öfyersten och öfverstinnan samt fröknarna skulle åka, och förå berrarnes räkning stod der en rack. Öfversten — eller som han ännu oftare kallades — öfverstinnans kusk satt på kuskbocken, med björnskinsmössa och pels med lång krage, och hade pålagit en bister min, som erinrade om att han kände vigten af det kall han beklädde. Lakejer i helgdagslivrÅ sprungo ut och in, och snart voro våra resande i sina åkdon. Täckslädan körde naturligtvis först, och fröknarne, som sutto baklänges, kunde icke underlåta, då man var färdig att fara af gården, att titta ut genom vagnsfenstren, för att nicka åt tant Ulla, som stod och helsade farväl i förstugudörren, och sannerligen tror jag icke att de begagnade tillfället för att se efter om herrarne äfven behörigen voro på sina platser. Herrarne hade bakom ryggen i deras släde ett par kolossala pappaskar, och Gud vet hvad det kunde vara uti dem, men icke tycktes just hästarne vara generade af deras tyngd I detsamma slädarne körde ned på isen, knyckte det till, så att öfverstinnans visa panna klinigade brorskål med Nannas, och öfverstinnan, Isom var utstyrd i en högröd turban, blef förargad, alt hennes hundturkiska hufvudbonad möjligen blifvit derangerad, och hennes min blet på samma gång ej mindre hundturkisk än hufvudbonaden. För öfrigt ingenting passeradty, såsom det står i tulltjenstemännens rapporter,