Aftonbladet – 23 januari 1841, sida 1

brist på proviant och den hotande ställning, det beväpnade landtfolket kring Damaskus antagit. En af hans förnämste embetsmän, Muhib Effendi, hade begagnat första lägliga tillfälle att skilja sitt öde från Ibrahims sjunkande lycka, och flyktat till Konstantinopel, der han inträffat några dagar innan sista postens afgång. Man ville i nyssnämnde hufvudstad veta, alt provinsen Scharkie i Egypten gjort uppror emot Mehemed Ali. RIESDAGERH. BORGARESTÅNDET. Diskussionen öfver Lagutskottets utlåtande, som afstyrker en väckt motion, om upphäfvande af den polisförfattning, som förbjuder tryckta skrifters försäljning på hufvudstadens gator. Hr Ekholm önskade återremiss af detta betänkande: ansåg att böckers och tryckta skrifters kringbärande och försäljning borde vara lika tillåtet, som. hvarje annan loflig näring; vådorna deraf voro ej så stora, då man sett att i alla andra stora städer böckers kolportering alimänt brukades, utan att man deraf funnit något vådligt för samhället. Häruti instämde Hr Winge. Hr christierseon anmärkte, att, så vidt han rätt uppfattat nu förevarande utlåtande, hade Utskottet deruti endast sagt, att ifrågavarande ämne ej tillhörde Rikets Ständer att afgöra, utan att Motionären i detta fall hade att vända sig till vederbörande. Men misstoge sig Tal. häruti, inståmde han fuilkomligen med Hr Ekhelm; doek förmodade han; att han ej misstagit sig, samt att man genom polisen, hvarifrån denna förordning härledde sig, borde kunna vänta upphäfvande af ett så hårdt beslut. Bötesbeloppet vore äfven alltför stort. Hr Båaoim tillade till sitt förra yttrande, att han egentligen ansåg detta ämne tillkomma Ekonomiutskottet att behandla; men om det också tillkommit Lagutskottet, skulle detta begagna sig af helt andra uttryck, än som skett. Hr Wern förenade sig med He Ekholm. Den ifrågavarande författningen vore ett intrång i en af våra grundlagar. Det kunde dessutom icke skada, om fattigt folk kunde erhålla en liten tjenst genom. att kringbära och försälja några visor eller dylikt. Hr Lagergren trodde, att det ej läte sig göra, att genom nya förordningar upphäfva polisförbud, hvaraf åtskilliga funnos, mycket gamla, mot hvilka man kunde göra många anmärkningar; sålunda stadgades, om ej Tal. misstoge sig, i en förordning, att man ej på gatan finge utbjuda bränvin till salu; likaså att man ej på gatan fick afyttra spanmål, likaså att man ej på gatan finge försälja fisk; nu kunde någon komma och säga, att spanmålshandeln vore fri; att det äfven nu vore tillåtet för hvem sm heldst att handla med bränvin, och att fisk vore en ganska loflig vara att afyttra; dessa polisförordnin gar vero likväl nödvändiga för ordningens upprätthållande. Det existerade äfven dessutem i andra länder stadganden mot böckers utbjudande på allmänna platser; således funnes i Frankrike en lång lag, som bestämmer, huru tillstånd, att kolportera böcker, skall sökas, och många omständigheter, som i dylikt fall måste iakttagas. Genom ifrågavarande polisförordning vore grundlagen ej för nära trädd; den stadgar nämligen, att, innan någon bokhandel får anläggas, måste tillstånd sökas hos Hofkanslern; den frihet motionen åsyftar, skulle således upphäfva detta grundlagsbud. Hr Wern: Det vore en stor skilnad mellan att kolportera böcker och på gatorna hålla spanmål och andra varor till salu; dessa taga, som man vet, mycket utrymme och skulle stänga vägen för trafikerande. Dessutom ega de, som handla med dylika varor, rält att afyttra dem på torgen, hvilket, i afseende på böcker, är förbjudet. Denna förordning vore i hög grad onyttig. Diskussionen ansågs slutad, och betänkandet blef, efter anställd votering, återremitteradt med 49 röster mot 48, hvilka voro för bifall. . Diskussion öfver Lagoch Allmänna Besvärsoch EkonomiUtskottens utlåtande em Brooch Väghållningsskyldigheten, samt om Vägpenningar. Hr De Marf kunde icke godkänna Utskottens argument mot beredande af lindring i väghållningsskyldigheten, nemligen att det vore landtbrukaren sjelf, som mest begagnade vägen. De fleste bönder bade ganska långt till sina väglotter, och beforo mindre allmänna landsvägen än bivägar, och andra, såsom t. ex. skärgårdsbönder, begagnade nästan alls icke den stora landsvägen. Skälet, hvarföre väghållningsskyldigheten biifvit lagd på jordbruket, vore, att detta låge närmast tillhands. Tal. ansåg att de trafikerande skulle bidraga något till landsvägens underhåll, t. ex. med 4 sk. per milen, som skulle gå såsom en ersättning åt jordbruket för väghållningsskyldigheten, som likväl borde fortfara att tillhöra jordbruksnäringen. Hr Langesbery uppläste ett skriftligt anförande, deruti han åberopade sin i detta ämne afgifna motion, samt yrkade återremiss, för att få ett nytt utlåtande i enlighet med denna motion. Hr Wern var af olika tankar emot de föregående Talarne. Han ansåg det alldeles icke Svenskt, att de resande uppehöllos med slagbommar på vägarne, och att man kräfde vägafgiften för dem. För öfrigt skulle det vara omöjligt att kontrollera dylika afgifter. Jordbruket vore visseriigen svårt belastadt med onera, men af alla vore det nu ifrågavarande det minsta. Biföll betänkandet. Hr Schartau förenade sig med Hr Wern, äfvenså Å or antaa AR Pass lr FRA AK ORA