Aftonbladet – 22 januari 1841, sida 2

Article Image
dan värdt att återkomma dertill, men då en önskan i detta afseende nu blifvit yttrad, efterkomma vi det gerna, till tjenst för dem af våra läsare, hvilka tilläfventyrs icke haft tillgång till någon af förutnämnde tidningar. Westmanlandstidningen yttrar sig neml. som följer: Fråga har härstädes blifvit väckt om en insamling till förmån för den bekante Riksdagsfullmäktigen af BondeStåndet Mans Janesen, för hvilket ändamål en anteckningslista äfven lärer vara att tillgå, änskönt sjelfva anteckningen ännu icke fått och, som det vill synas, svårligen får någon egentlig fart. Med allt medlidande för Hans Jansson, ifall hans ekonomiska ställning kräfver ett sådant sammanskott, och all aktning för en fosterlandskänsla, hvilken öfver land och rike blifvit så ofta oeh högt lofordad, nödgas vi likväl medgifva, att den ifrågavarande insamlingen, under detta samhälles mindre gynnsamma förhållande, faller sig nog olämplig, ja, alltför illa beräknad, serdetes om förslaget ej gerna kunnat utgå från någon med dessa förhållanden obekant person. Det obestånd, hvaruti så många af våra medborgare råkat, det bekymmer, som en betydlig förskingring af stadens medel åstadkommit, och den dryga tungan af på färre skuldror flyttade umgälder (hvaribland det kännbara Riksdagsmanna-arfvodet), göra det mödosamt nog för de flesta, act försörja sin familj, göra hvar man rätt och äga en skärf öfrig för de talrika uslingar, som dem närmast omgifva.w Det kan vara öfverflödigt, att ingå uti nägra utförligare anmärkningar, vare sig vid sjelfva denna artikel eller vid Statstidningens nit att så skyndsamt reproducera densamma. Men hvad vi anse oss både kunna och böra anföra är, alt Riksdagsmannen Hans Jansson, enligt hvad så väl hans kamrater i BondeStåndet, som alla andra, med hvilka han är personligen bekant, vitsorda, icke befinner sig i något förhållande som kan gifva ringaste anledning till den insinuation, hvilken tydligen framsticker såsom ett hufvudföremål för artikeln, att medlidandet skulle vara det enda eller ens egentliga motiv, som kunde föranleda deltagandet i en sådan handling, som den här omförmälda. Riksdagsmannen Hans Jansson är fika regelbunden och tarflig i enskilda lefnaden, som högaktad för sin offentliga karakter, så att, ehuru han har ett bland de minsta riksdagsmanna-arfvoden och i sin enskilda förmögenhet är föga bemedlad, är dock all anledning alt antaga, det han äfven för framtiden skall, utan hjelp ifrån andra, förmå att skydda sig för obestånd. Det kan således, ifall en anteckning till hans förmån, på sätt Westmanlands tidning omtalar, varit i fråga i Westerås, hvilket väl kan vara möjligt, icke vara något medlidande, som föranledt densamma, eller något syftemål att skydda Hans Jansson mot kreditorer, enär han knappt lär hafva några sådana; men väl en annan känsla. Man vet nemligen, att det hade berott af Hans Jansson vid Riksdagens början, att emottaga Talmansskapet i BondeStåndet, hvarmed följer en månadtlig inkomst af 400 Rdr Banko, och hvilket för en Riksdag om 46 måinader gör 6400 Rdr s. m. Denna förmån afsade sig den aktningsvärde Representanten, ehuru fader för en talrik familj, hvilken i likhet med allmogens barn i allmänhet, får arbeta med händerna för sin bergning; och det gjorde han endast derföre, att han hoppades kunna mera verksamt gagna det allmänna från sin plats i Ståndet och såsom Utskotts-ledamot. Detta kunde troligen icke ske utan känsla och medvetande af uppoffringens storlek, relativt till hans tillgångar. Det vore då icke heller serdeles förvånande, om andra skulle finnas, som ansåge detta bevis på sann medborgerlig dygd förtjent af någon belöning. Hans Janssons kommittenters yttrade, och af flere ståndspersoner i orten delade, önskan, att sjelfmant få gifva honom en tillökning i riksdags-arfvodet, tyckes hafva utgått från en sådan känsla, och då Hans Jansson undanbedt sig detta, är det ganska sannolikt, att några enskilda velat på en annan väg, utan hans vetskap, tillskynda honom en ersättning för den gjorda uppolirvingen, och ett vedermäle af allmän aktning, som visade, att fosterlandet icke är likgiltigt för handlingar af oegennytta och högsinthet hos dess medborgare.

22 januari 1841, sida 2

Thumbnail