Aftonbladet – 18 januari 1841, sida 2

HAR SVENSKA HISTORIEN NÄGOT VITSORD I NÄRVARANDE REPRESENTATIONSFRÅGA ? Andra Artikeln. I motsats mot påståenderna 7 Biet och andra desperata tidningar, hafva vi i en föregående artikel erinrat, att Svenska historien icke eger något sådant vitsord, när hon rådfrågas ostympad. Vi erinrade nemligen tillika, att när en upplysning sökes i historien öfver hvilket ämne som heldsi, så måste man höra henne fullständigt och är oberätligad att, efter den ahistoriska skolans bruk ur häfderna utplocka hvad man sjelf tycker öfverensstämmande med en förut fattad mening eller fördom, och förbigå allt annat, När man med detta vilkor rådfrågar Sveriges forntid öfver lämpligheten och följderna af det representationssätt, som nuvarande KonstitutionsUtskott föreslagit, så kan hon derom intet afgörande besked lemna, af det skäl, att det föreslagna representationssättet hvilar på en princip för befogenheten att representera, hvilken förut icke varit gällande i vårt land, nemligen frånvaron al all s sjelfskrifvenhet till representantkallet. Vi ansågo det kunna visas utan mycken vidlyftighet, att motsatsen eller närtaron af denna, princip, bestämt all vår äldre Yepresentations tillkomst; denna åsigt erna vi nu söka rättfärdiga. För att börja med början, så torde sannolikt ingen vilja neka, att icke representantkallet hvilade på sjelfskrifvenhet under Svenska folkets äldsta historiska tidehvarf, då hvar och en husfader, blott såsom eman för sign, representerade sina anhöriga och ande vid allsheriartingen och landskapsting en Yong talemännenr valda, i sin egenskap IT lagmän, så fordrades likväl ovilkötbötsatt ide d te skulle