Aftonbladet – 16 januari 1841, sida 4

herr grefve; försvåra icke genom en ny plåga de bemödanden jag gjort, att emotstå er frestelsee Min far, säger ni? Min far har ett hjerta, som skall förstå mitt. Farväl, jag ber er, qvarhåll mig icke längre., Utan att vilja höra på de föreställningar grefve Gallisart ännu ytterligare sökte göra honom, hastade Julien ut ur kabinettet och sedan ur hötelet för att springa upp för sina fyra trappor, och störta, som en vansinnig, in till Madeleine, för hvars fötter han nedföll, halft sanslös. Vid denna anblick steg den unga flickan upp med ett rop af förvåning, men snart reste hon upp Juiien, slöt sig i hans armar och sade, med en af rörelse darrande stämma: Hvad fattas dig, min vän? det ser ut, som om du sökte en fristad hos mig., Ja, Madeleine, ja, fräls mig från mig sjelf, och säg mig fort, och säg mig det hundrade gånger, att du aldrig vill älska någon annan än mig. Jag kan icke nog höra det och nog hemta styrka i dina blickar. Betrakta mig, släpp inte min hand, upphör icke att sluta mig i dina armar. — — — Jag är galen, — — — Ack, om du visste allt hvad jag har lidit, allt hvad som händt mig. Jag tycker mig ännu se framför mig dessa palatser, dessa skatter, dessa förtrollade trädgårdar, grefyen — — känner du grefven? Känner du den sköna Athenais? — — Nej, nej! — — — Hör icke mera på mig, jag yrar, jag älskar dig min stackars flicka, var öfvertygad om min kärlek, som jag är det om din, ty vi tillhöra hvarandra, är det icke så? Vill du, att vi gifta oss i morgon? Denna afton, min vän, redan denna afton skola vi underteckna vårt äktenskapskontrakt!: ropade Madeleine, i det hon med häftighet omfamnade Julien. ;Kom då och följ mig; jag vill nu omsider presentera dig för min far, ty den dag, som jag så länge väntat på, har slutligen int:äffat. Julien betraktade Madeleine med förvåning. Hon drog undan gardinen till en alkov, tog sin vän vid handen och förde honom genom en dörr, hvilken, liksom medelst en förtrollning, visade sig i fonden deraf. De befunno sig nu vid en trång och mörk trappa, som Madeleine gick utföre, alltid åtföljd af Julien, som darrade af öfverraskning och nästan af förskräckelse, Men nu slogos tvänne dörrar upp med buller, mörkret försvann, och Madeleine drog ynglingen med sig genom en förtjusande boudoir och inträdde slutligen i ett rum, som denne igenkände. Han var hos grefve Gallisart: grefven stod framför honom och sträckte sina armar emot honom, och Madeleine i sin ordniag, föll nästan vanmäktig i hans. Nå välp sade grefven till Julien, hvars ben knappt ville bära honom, nå väl, min son, vill ni nu ändtligen ha mig till far? Väck mig ur denna dröm, hviskade Julien, jag dör om ni icke snart väcker mig., Men Madeleine återkallade honom, med en blick, till det verkliga lifvet, och under det Julien förde sina ögon, som började fyllas af tårar, omkring på de föremål, som omgåflvo honom, sade hon: Julien, må denna dröm tvärtom aldrig upphöra; jag ville bli älskad för min egen skull. Jag är nu lycklig, och under namnet Athenais åtager sig den fattiga Madeleine hädanefter att hålla dig skadeslös för all den lycka du för hennes skull försakat. — M—E— — I Paris utkommer nu häftevis ett arbete,