UTLÄNDSKA TIDNINGARNAS OMDÖMEN OM TILLSTÅNDET I SVERIGE. (Slut fr. gårdagsbl. af art. ur Liepzig. Allg. Zeitung.) aRepresentationsreformen var Riksdagens stora lösen, den bufvudpunkt, kring hvilken allt vände sig. Hvarje fäderneslandets vän önskade att denna reform måtte bli så fullständig som möjligt, men ingen vågade hoppas det. Man fruktade, att de privilegierade stånden, isynnerhet adeln, skulle arbeta deremot och regeringen söka tillintetgöra saken. Det högsta, man vågade hoppas. var en modifikation i det bestående, hvarigenom de hufvudsakligaste olägenheterna kunde afhjelpas, den nu oreprtwsenterade medelklassen, nationens verkliga kärna, införas i representationen och adelns allt nedtyagande preponderens silunda till en del brytas. Flera förslag gjordes i denna syftning; man ville jeke inskränka de nuvarande ståndens prerogativ.r; man ville endas: af de orepresenterade bilda stt femte stånd och sedan förena samtliga stånden i tvänne Kamrar. båda bestående af samma element, eller, såsom det i det moderna politiska språket heter: införa ett enkammarsystem efter Norriges sxempel. Man rådde Ständerna, att klokt begagni sin skattebevillningsrätt, för att tvinga regeringen att redan nästa år (1841) sammankalla en ny riksdag, och då ingå på folkets fordringar. Man heppades, antingen att någre af de inflytelserikastt riksdagsmännen skulle ställa sig i spetsen för aenna rörelse för att skaffa henne kraft och konsistens, eller att regeringen, uppskrämd af den hotande faran, skulle taga initiativen och inkomma til Ständerna med förslag till en modifierad representation. Vid den då rådande sinnesstämningen skulle man säkert nöjt sig med en hjelplig fn STR ee TA