Aftonbladet – 16 januari 1841, sida 3

0 05-58 00 , 2 dringsägare, hvilken kan sätta sin gäldenär mom fyra väggar. För öfrigt låt affärerna komma efteråt; nu vilja vi tala om er, eller er konst, unge man, hvilket förmodligen är detsamma, cl!ei om er familj, som ni troligen älskar. Hur mår er fru mor? Min mor är död, svarade Julien med allvarsam uppsyn. aStackars gossel Ar det länge sedan? Nio år; min far blef vid den tiden bedragen af en sin ungdomsvän. Fattigdom och sorg gålvo min mor döden. Grefven gaf hästen en pinsksmäll utan alt svara, och det lätta åkdonet flög fram till landtgården, utan att konversationens afslitna tråd åter knöts. Julien tillbragte en högst angenäm dag. Han vandrade omkring på grefvens egendom och extasierade sig efter behag öfver den förträffliga anordningen af parken och trädgårdarna. Grel ven, som tjente honom till cicerone, lät honom icke undgå att observera något märkvärdig! ställe eller någon utsigt, och ingick i fiera, ganska lifliga samtal med sin så kallade fånge. hvars smak och mening han vid hvarje steg sökte inhemta. Slutligen förde han Julien in : rummen, lät honom se inredningen och möbleringen, öfverlade med honom om några förbättringar, som voro att vidtaga, och öppnade slutligen dörren till ett tafvelgalleri, vid hvars anblick Julien blef stum af förvåning. Frukta ingenting, sade grefven smålcende: jag är mera artist än affärsman, och jag talar om mina taflor, utan att komma ihig priset. Deri har ni orätt; jag för min del skulle vara nyfiken att känna den ofantliga summa, som allt det här måste hafva kostat. Nå väl; emedan jag måste säga er det: jag känner mången bra karl, som skulle kunna fylla tre muster med den summan. Men lå! oss gå vidare, jag har här på sidan någonting att visa er Grefven öppnade en dörr och sköt in Julien i en den aldra täckaste måilare-attelier, man nigonsin kan föreställa sig; ingenting fattades der, och dess väggar voro dertill beklädda med eskisser af de störste mästare. Den stackars konstnären, som hittills endast i inbillningens verld kunnat träffa ett sådant slöseri med elegans och rikedom, visste icke hvarvid han skulle fästa sina nästan förfärade blickar. Det föll honom icke en gång in, att ett ögonblick afundas egaren af detta förtrollade ställe, öfvertygad, att en sådan sällhet icke låg inom den krets, der hans lif var bestämdt att röra sig, cch han nöjde sig derföre att säga till sin värd Hr grefve, jag trodde mig verkligen en oförskräckt drömmare; men jag märker nu, att verkligheten går ännu längre än mina drömmar. Låt oss nu gå till bords, svarade grefven, leende. Julien var just icke någon grubblare. Har nöjde sig med att känna och kunde ganska vä umbära tankan: och som han för öfrigt ingenting kände af verlden, medgaf han möjligheter af allt det han såg. En filantropisk procentare. en dygdig grisett, en artig fordringsegare, en millionär som är konstnär, alla dessa vidunderligheter stötte honom icke, och grefven hade kunnat föra honom till Alladins palats, utan alt han ändå trott sig drömma. Julien hade visserligen redan utstått månget lidande, men det var dessa slags materiella motgångar, hvaraf man ingenting lär, och hvilka lemnat honom lika så enfaldig, som han utgick från sina berg; också öfverlemnade han sig åt alla de öfverraskningar grefven beredde honom, med en stoicism, som på det högsta roade denne. Måltiden bidrog ännu mer att närma fångvaktaren till dess fånge, och då deserten slutligen förskingrat sista lemningen af Juliens bryderi, fann grefven i den unge målaren en af dessa privilegierade varelser, hos hvilka den renaste enthusiasm utgör det outtömliga grundelementet. Julien å sin sida, som drogs till grefven allt mer och mer, genom dess intagande väsen, bedyrade, i det han tömde det sista champagne-glaset, att han gerna skulle viija vara hans gäldenär i hela sin lifstid. Er försäkran 5 jekd8 serdelos betryggande i återtog bang värd med mOO 0 MA MÅ fm ser min fordran iorhet, I det Be oÅ sat terhet, I d07 Mau tyckte hans hand. Men v skola en annan gång tala derom., Också då kabrioleten, som förde de bägge nya vännerne hem ifrån landet, nalkades staden klappade grefven Julien på axeln, och förde honom, som var sysselsatt att räkna stjernorna, tillbaka i verklighetens verld, med den anmärkning: Ni säger då, att fångenskapen behagar er?x Fångenskapen? — — — Låt oss förstå hvarandra, herr grefve, jag menar icke den som ni bereder mig. Men väl den, som i dag gjort er till min gäst? Det kan jag förstå; men hvad skulle ni säga, min unge vän, om jag toge er på orden ?y Jag skulle minsann låta er handla efter godtfinnande.n Och om jag tillade: detta slott, som vi nu besökt, tillhör er, denna vackra park är er dessa trädgårdar, alla dessa anläggningar och dessa marmorbassiner, äro er tillhörighet, dessa taflor, som Florens skulle afundas, tillhöra er äfven! Det är i denna attelier, värd Cellini, den vällustigaste af alla artister. com nn; Ls ÖA