Aftonbladet – 13 januari 1841, sida 4

lock sörjande och blekt skall dig till mötes stimma ett helt — ett tallöst folk, Ett folk, som åt Din Lag ej företrädet vägrar för dem: som Sparta egt, eeh hänryckt af ditt namn, skall störta sig, förtjust, från Boaspartes segrar z i gamla Kejsarns faran. En krigshär, heppfullt vald bland kärman inom landet , hvars bragder allarem spridt skräck blamd fienden, skall emetta din char med: Lefrve Fosterlandet ! och, Lefve Kejsaren! O Hjelte! Store Man, som vi ej mera ega, på knä för dig ditt folk, Nationen faller ner; Och du kan ieke mer, som fordom , till dem säga: eBarn! jag är nöjd med or!2 Från rörda hbjertans djup skall högt sig låta höra eit blandadt rop af lof, beundran , tacksamhet; men e! min General! ditt evigt stängda öra skall icke höra det Den gråa Veteran, med ögat skumt af tåren , en segrare som biödt vid Pyramiderne, skall, der din char gått fram, med andakt kyssa spåren Du ska!l det icke se. Ty under det Paris, och Frankrike och Verlden ömt vaka omkring Dig, som vid en älskling s fall, Du höljd af skuggors natt på kalla hufvudgärden i orörlig slumra skal . Förvånande Ko!oss! Beundrade förening af Snille, Kraft och Mod! Din tunga sömn är den, som Barbarossa sölt i känslolös förstening sen sex århundraden. Med slutna ögonlock och svärdet vid din sida, och handen fuktig än af Bertrands afskedstår, Du hyilar på en bädd, der, fastän sekler skrida, ej stumrareEppstår. Lik dessa krigare, som Du till seger öfraa., som stodo upprätt qvar, med fullgjord pligt och tro, till dess. ait Stridens Gud dem med en slummer döfvat en qväll vid Waterloo. De ädles lugna mine och ordning — just densamma som de i ledet haft, antydde sömn — ej död; men ej revcilens ljud vid morgonrodnans flamh:: de fallna vakna bjöd. Så snart ditt häpna folk ditt Majestät får skåda stumt om der Gudabild, som låter tillbe sig, bedraget i sitt hopp skall det sin sorg förråda, och blott begråta g. I deita ögonbliek Bu ega skail till throner hvar paana och hvart bröst; och ifrån zon till zon din vålnad lyftas opp af undrande Nationer x på verldsbeherrskarns thron I Oeh skalderna, på knä, Dig värdigt skola hylla med namn af Stor och Vis, högt öfver alla ställd, och uii Mianets sal ditt altare förgylla, pe som smutsades med väld. De skingras: dessa moln, som skuggade din ära, hvars glans skall gjuta sig liksom ett helgonsken omkring vår bjeltedikt — den tid som låg Dig nära — H som himlens azur ren. I Dig skall tänkaren se en mäktig, ädel anda; Ditt hemlånd — en förrådd — än stor uti sitt fall; I och fienden, försagd, om han här vågar landa, an akeöekhild af matall a