Aftonbladet – 13 januari 1841, sida 4

Novell af Marc Fournier. (Forts. fr. gårdagsbl.) Julien kunde sedan åtta dagar icke mer arbeta; van kom icke mer in till Madeleine; han var icke ner hvarken målare eller älskare; han var hungrig! Ferierna hade börjat, hans elever hade lemnat honom cech med dem hans sista franc. Han lefde nu som en skeppsbruten, gick ut i hemlighet om aftnarna för att uppsöka och förtära de lemninsar, han på saluställena kunde finna af råa grönsaker. Han hade sålt allt utom sin palett och sina färger, som han behöll, utan att veta bvarföre, lik en drunknande, som fattar ett halmstrå och som dör under det han fasthåller det med handen; han räknade sina tillgångar i fem-centimestycken, och en morgon var äfven det sista af dessa försvunnet. Denna dag tillbragte Julien i en fullkomlig själsdomning med armbågarna stödda mot bordet. Himlen, dit han blickade, utan alt se den, öfvergick från lugn till vrede, från ljus till mörker; stjernorna framblänkte och kastade sina silfverstrålar på den drömmandes panna, utan att han märkte det. Man skullle kunnat säga, att han, under sitt stolta förakt för lifvet, hade förgätit det, innan döden ännu beröfvat honom detsamma. Imedlertid kom Madeleine hem, och som aftonen var vacker, öppnade hon sitt fönster och började sjunga: Occhit, perche piangete! (ögon, hvarföre gråten j?) med en så melankolisk röst, att Julien darrade, utan alt likväl våga Öppna ögonen, som svagheten tillslutit. En tår stal sig likväl vägen genom hans slutna ögonlock och qvarsatt der, under det att den arme måilaren, vaggad af sången, småningom nedsjönk i drömmarnes och glömskans verld. I detta ögonblick öppnades dörren till hans vindskammare och Madeleine inträdde. Hon nalkades på tåspetsarna och sig honom, blek och leende, insomnad mot bordet. Hon kastade ögonen kring rummets nakna väggar, och då hon åter fäste dem på Julien, såg hon på hans kind denna tår darra, som hennes Perche piangete framkallat. Madeleine blandade dermed en af sina, under det att hennes öga länge hvilade på Julien; slutligen tillstängde hon sakta fönstret, på det nattluften icke måtte fullkomligt utkyla denna redan kalla panna; hor vände nu om den väg hon kommit, och den sköna företeelsen försvann. Mot midnatten vaknade Julien med strupen brinnande af törst och alla lemmar skakade a en frossa. Han släpade sig till sängen och åter. fann der sömnen, men en sömn, som störde: af yrselns tusentals fantomer. Om morgonen väcktes han oförmodadt af er man, som klappade honom på axeln. Han slo; upp ögonen och såg framför sig en liten 6( års gubbe, som betraktade honom med delta. gande. Min herre) sade den gamle, jag är pro: eentare; jag vet alt ni för närvarande befinne er i någon förlägenhet och jag kommer der före att tillbjuda er trehundra francs; skrif mi; bara en förbindelse på fyra hundra francs, at betalas om tre månader. Julien tog i början denne man och hans för slag för en nyckfull skapelse af febern; men d procentaren lät för hans ögon framblänka 4? vackra guldstycken, som han lade i hans hand tviflade han ej längre på silt äfventyrs verklig het, och yttrade sin förvåning för denne heder lige man, med den anmärkning, att detta ick svarade mot den föreställning han gjort sig on en person af hans yrke. Ni har inte bedragit er, min gode vän, svarade gubben, leende, inen jag håller af ar tister och beskyddar dem. Se här är koncepte till reversen, ställ den till mig eller ordres Jag heter Wisbeck Men vet ni då,, sade Julien, matt jag om tr månader är i stånd att betala er 400 fr.? Jag för min del, tror det icke. Men jag åter, är säker derpå; då skall rn vara vid kassa, ty denna nya tillgång skall å tergifva er talang och inspiration. Gör mi en vacker genre-målning och jag svarar er för att jag skall sälja den till 400 livres. Är n nöjd med det?a Julien emottog penningarne af ockraren, uta att söka hämma sina tårar. Den lilla manne lemnade honom pennan, med en hand son darrade af rörelse, och den unge målaren un dertecknade sitt namn, hvarefter Wisbeck nic kade åt honom ett vänligt farväl och gick. Men denna lycka kom för sent; aftonen, sam ma dag, var Julien nära grafvens brädd. I 4 dagars tid, hvarunder febern utbredde öfve honom sin förgiftade svepning, förblef han skilj från den lefvande verlden, hvaraf han ej behöl mer än en enda, men förtjusande bild. Fler gånger tyckte han sig se en engels gestalt ned lutad öfver hans panna, under det bans yrsel för att fullända taflan, å andra sidan om han örgolt, visade honom dödens fruktansvärda dä mon; dessa båda makter syntes honom kämp med hvarandra, och han kände huru deras va pen möttes öfver hans kropp, på ena sidan de ondas skarpa, isande glaf och på den andr den goda engelns läkande blick. En natt återkom Juliens förnuft från de o kända rymderna, och den unge målaren vak nade frisk. Vid en nattlampas svaga sken, son stod ett stycke ifrån honom, såg han, sittand vid hans örgott och pannan lutad mot hans