Aftonbladet – 13 januari 1841, sida 3

FJ or a, UA DIM OPTIC MIL JOG al DOPTREnärers hårdhändthet, röjde han den oförlåtliga svagheten, som vi andra skulle kalla grannlagenhet, att sjelfmant afsäga sig sin befaltning som bankofullmäktig, så att hans kamrater, hvaribland den just icke som oppositionsman kände Erkebiskop Wallin, måste öfvertala honom att dermed fortfara. Sådant kallas med skäl af Biet att vända sig emot Staten. Om Hr J. P. Theorell säger Biet, att bhan hade betydlig förmögenhet, men den försvann; bitterheten och brödbekymret slog ut i rabulism Jag vet icke om Hr T. någonsin haft någon betydlig förmögenhet. Att döma efter offentliga rättegångshandlimgar synes det, som om han väl haft utsigt dertill, men att det var denna, icke förmögenheten, som försvann till följe af arrangementer, som nämnda handlingar närmare upplysa. Härmed vare sig huru det vill, så är det åtminstone visst, att ifrån den tid Hr T. gjort sig känd som publicist, och hvilket nu är ungefär 22 år sedan, har det alltid varit i enahanda riktning. Biet torde kalla denna riktning rabulism och namnet gör ingenting till saken, nog af, om vi förstå hvarandra. Att de grundsatser, Hr T. bekänner, icke äro desamma som Biets och att det följaktligen fördömer, dem, är naturligt, men Hr T. har åtminstone aldrig visat sig hysa några andra, hvarken innan han troddes få förmögenhet eller sedan det visat sig att han ingen fått. Hr Ekbohrn, bi-artikelns hufvudföremål, är dock i synnerhet den, på hvilken dess författare tömmer sin vredes kalk. Det säges, att för Hr E. är ingenting heligt, hvarken heder eller tacksamhet, att han just icke är någon hederlig rabulist, att han är i stånd att försaka sjelfva anspråket på aktning för sin cnskilda karakter 0. s. v. Kan någon gissa till hvarigenom Hr E. ådragit sig alla dessa beskyllningar? Månne genom lagstridiga eller moraliskt vanhederliga gerningar? Någon sådan uppgilves icke. Nej, derigenom att han, sedan några personer i Stockholm, år 4826, på nuvarande Hr Prosten Wieselgrens rekommendation och till följe af hans bemödanden. åtogo sig att i några år erlägga hvar och en 40 Rdr Bko, för att låta den då varande nittonårige Ekbohrn, om hvars poetiska anlag man gjorde sig stora förhoppningar, studera, han likväl haft den oförskämdheten att icke blifva prest, hvartill han först var ämnad, att icke en gång blifva någon slags tjensteman, utan att blifva helt enkelt en lycklig familjefader, efter hvad Biet intygar, en hederlig man, efter hvad alla intyga, en aktad litteratör, en frisinnad publicist, med ett ord, att, som Biet så sinrikt och betydelsefullt uttrycker sig, blifva — tngentings. — Visserligen kan Hr E. känna en tröst i olyckan af Biets förkastelsedom genom det talrika och goda sällskap, hvari han befinner sig, ty detta består af ingenting mindre än en stor pluralitet af de aktningsvärdaste medlemmar i hela samhället Götheborg, om hvilken stad det heter, att den är ett urhem för den medelklassbildning, som sträfvar att med kontobokens, vexelräkningens och brochur-litteraturens kunskap kufva den högre bildningens öfverlägsenhet. Men det hvarken kan eller vågar vara så förbittradt på Götheborgsboerne i allmänhet, som på den enskilde Götheborgsboen Ekborn, om hvilken hans gynnare försäkras aldrig kun-4 na tro, att de i honom skulle uppfostra ingenting annat än en Jakobinismens sköldhållare. Bland desse gynnare nämner Biet endast tre: Aflidne Presidenten Sylvander, Prosten Wieselgren och Hofmarskalken von Beskow, ehuru de, som jag tror, voro omkring 30! Men hvad ville de då i honom uppfostra? Som man ser, icke en lycklig familjefader, icke en liberal skriftställare, icke en hederlig man. Men hvad då? Månne en loftalare öfver sig sjelfva, mån4 ne en medarbetare i Svenska Biet? Jag tror mig känna tvenne af de uppgifna personernas afsigter med Hr E., nemligen Presidenten Sylvanders och Prosten Wieselgrens, emedan jag vid den tiden hade tillfälle att med dem taia om honom, och jag tror mig kunna försäkra, alt de önskade göra ynglingen till en bildad och aktningsvärd samhällsmedlem; kunde han dertill bli en skald af utmärkelse, hade sådant varit dem ännu kärare; men några biafsigter hyste de visserligen icke. Huru de öfriga subskribenterne tänkte vet jag icke; men om de haft för afsigt att göra honom till en servilismens apostel, till ett verktyg för egna orena planer, liknade deras föregifna välgerning temmeligen de kontrakter, den onda principen fordom troddes ingå med nödställda menniskori: om deras själar, likväl med den skilnad, att djefvulen, på en gång ärligare och frikostigare, öppet sade sina vilkor och betalte något bättre. Det bör då förmodas, att de personer, som understödde Hr E., icke lära vidkännas de motiver,ål Biet synes vilja lägga till grund för deras vack-å! ra handling, och att de, nöjde med hvad hanfl blifvit, ej skola tadla honom för hvad han delsil icke kunnat blifva, en stor och öfverlägsen skald, dels ieke velat bli, en medredaktör i Svenska Biet. Hvad som likväl af allt torde kunna anses för det anmärkningsvärdaste är, att den artikel, hvarur jag här meddelat läsaren några profbitar, finnes i en tidning, par ezellence bekännande styrelsens grundsatser och bekostad af ett bolag, sammansatt af statens dignitärer och högre embetsmän. Detta är då den goda ton, oo 1 11 se X ee ee o7T.