Aftonbladet – 13 januari 1841, sida 3

som! nagonsimn tlllalllt mig, OCh NYHKEL jag 5av ledes åtminstone ej kan sägas ha förskingrat. Någon syssla har jag aldrig egt, ja, icke en gång sökt, och att sådant för öfrigt, om jag gjort det, skulle varit förgäfves, slutar jag af tvenne omständigheter. Den ena är, alt jag år 4817, på då varande H. K. K. Kronprinsens befallning, sökte en expektanslön ), men hvilken den Kongl. ReI geringen ej fann skäl att bevilja mig, och den l andra, att jag sedan 4846 haft den äran att vara personligen känd af H. M. Konungen, men att I högstdensamme icke funnit mig användbar i statens tjenst, hvartill likväl just mia återhållsamhet, alt sjelf ingenting söka, troligen alldrabäst bordt bana mig vägen, i fall jag ansetts dertill skicklig. Jag har följaktligen äfven här icke haft någon framtid att förspilla. För att få brödr, har jag sedan mitt 46 år måst arbeta och raåste j det ännu, belåten med den tarfliga utkomst jag dermed kunnat förvärfva. Om detta är, hvad Bi-författaren menar med att vända sig mot samhället,, så måste jag visserligen tillstå denna förseelse; men tröstar mig med, att den delas af millioner, hvilka äro enfaldiga nog att ej förstå något bättre. Det återstår således allud i Biets uppgift något, som jag ej kan förklara, och jag förnyar således min anhållan om en liten upplysning i ämnet, Under funderingen öfver det obegripliga i hvad Biet sagt om mig, har jag sökt komma meningen på spåren, genom forskningen öfver hvad den ifrågavarande artikeln säger om andra litteratörer, lika olycklige som jag, att hafva ådragit sig Biets ovilja. Stinget af dess gadd har väl icke sårat mig serdeles djupt, och jag förmodar, att äfven de öfrige kunna med sinnesstyrka bära svedan; men det kan möjligtvis vara upplysande för någon att veta, huru Biet tänker om sina politiske motståndare, och med dess mening sammanställa ett och annat kändt förhållande, och jag vill således här göra ett litet utkast till en sådan sammanställning. — Bland dem, som, lika mig, förspillt sin framtid, äro Hrr Crusenstolpe oeh Gustaf Hjerta. Jag har aldrig med dem haft några affärer och känner ej deras fordna ekonomiska ställning. Men i anseende till deras politiska kan ett och annat factum uppgifvas. Om Hr Crusenstolpe är det sålunda en bekant sak, alt han lät öfvertala sig att utgifva ett blad af ministeriel syftning; att de, som härtill förmått honom, icke ens uppfyllde det första af sina åligganden, det att betala företagets pekuniära kostnader, ehuru de öfverhopade bladet med artiklar, för hvilka det moraliska ansvaret föll på den i vissa hänseenden oskyldige utgifvaren; att Hr C., som på det hvarken skördade ära eller popularitet, måste af egna tillgångar fylla bristen; att, när desse ej förslogo, nödgades han anlita sin kredit; då äfven denna var slut, och han af skoningslöse borgenärer bysattes för de skulder, han åsamkat sig, i afsigt att tjena styrelsens sak, måste han omsider uppoffra det sista af hvad han egde qvar, sitt Assessors-embete i Svea Hofrätt. Visserligen har Hr C. sålunda förspillt, man vill hoppas icke sin framtid, ty den räknar Sverge på att få tillegna sig, men en del af sin välfärd; visserligen har han begått det stora felet, att hafva trott personer, som ej förtjente förtroende, och att hafva velat försvara en sak, som ej kunde försvaras; men så har han också derför blifvit betaldt med det mynt, hvari det folk, med hvilket han en tid associerat sig, alltid betala: med förföljelser, och det tillfälle till treåriga reflexioner de, såsom en serskild tacksamhetsåtgärd, förskaffat honom, lärer sannolikt icke af honom lemnats obegagnadt. Hvad Hr Gustaf Hjerta angår, så har han från den tid, han uppträdde som offentlig man, alltid tillhört oppositionen. Vid 41823 års riksdag var han en ibland Statsutskottets verksammaste ledamöter, yrkade allvarligt på besparingar i utgifterna, på bestämdare kontroller, på Utskottets rättighet att direkt hos KonstitutionsUtskottet anmärka öfverträdelser af Ständers beslut rörande dispositionen af statsmedien och torde redan då, i sin egenskap af tjenstgörande militär, hafva rönt ett och annat prof på missbelåtenhet från högre ort för sina åtgärder som representant. År 4823 af någon bland dåvarande rådgifvarepersonalen tillfrågad, huruvida han ville ingå i konseljen såsom föredragande för krigsärenderna, vägrade han att cmottaga denna befattning, som! likväl i Biets ögon torde ha kunnat göra honom :; till någonting, emedan han ej ville underkasta sig ett dermed förknippadt, i hans tanka, inkonstitutionelt vilkor. Vid 4828 års riksdag, der han bibehöll samma åsigter, uppstod fråga om förhöjandet af fullmäktiges i Banken och Riksgäldskontoret arfvoden, men han var då en bland dem, som genast förklarade, att han och hans kamrater ansågo dessa arfvyoden tillräckliga och önskade deri ingen förhöjning. I fall hans affärer då icke voro fullkomligt goda, och han icke destomindre försummade tillfället att på Statens bekostnad förbättra dem, röjer sådant en oskicklighet i konsten att bevaka egna fördelar, som med skäl bör ådraga honom Biets ömkan. Denna bör stiga till förtrytelse, då Biet troligen er) Jag tror mig förut någon gång hafva nämnt den småroliga tillfälligheten, att nämnda expektanslön, hvarpå jag möjligen skulle kunnat hafva något anspråk, emedan den utgick från den fond, som af Ständerna var anslagen för officerare vid finska armåen, och jag åtminstone