Aftonbladet – 12 januari 1841, sida 3

vilja sluka henne med sina bliekar och bråkade sin hjerna med att uträkna, från hvilken del af himmelen denna engel kunnat nedfalla. Men så snart klockan slog sju i kyrkan St Thomas dAquin, steg denna engel upp, tryckte Juliens hand, lade ihop sitt arbete i ett litet knyte, kastade en mild blick på den unga målaren och gick. ij Hvart gick hon väl? Julien gjorde henne hvarje gång denna fråga, och hvarje gång svarade Madeleine med den uppriktigaste ton i verlden, att hon bar sitt arbete till de barmhertiga systrarna. Men dessa damer, anmärkte Julien, hålla er qvar långt in på natten och ibland till och med — — — Här väpnade den unga flickan sina vackra anletsdrag med ett sådant uttryck af sårad värdighet, att den arme konstnären slog ned ögonen och bad henne i hemlighet om förlåtelse för sina misstankar. En natt imedlertid, då han ej kunde sofva, och förgäfves spejade ut i gången efter sin sköna grannes lätta steg, trodde han sig, i sjelfva hennes rum, höra något ovanligt buller. Han lyse nade och flera röster, blandade med skratt, nådde hans öra. Han vågade knappt draga andan. Han var säker på att Madeleine icke kommit hem, emedan han icke hört henne gå förbi, och likväl var det tydligen ljudet af steg, af tal, till och med af skratt, som han förnam der innanföre. Min Gud, det var en kyss! Julien kunde nu icke längre beherska sin sinnesrörslse; han steg upp, han gick ut ur sitt rum och ville klappa på Madeleines dörr. Men under vägen dit slogs en dörr igen med häftighet och allt bullret upphörde. Han ropar henne, han lyssnar; intet svar. Julien kände sitt hufvud förvirradt, det svindlade för hans ögon; han nödgades luta sig mot muren och kunde icke sjelf förklara huru det stod till med honom. En frossa skakade honom; kalla vindflägtar tycktes sväfva öfver hans panna; han trodde sig åter höra muntra röster, afbrutna af suckar och klagoljud. Ar han vaken? drömmer han? är han galen? — — En vindstöt, som tränger in genom taket, väcker honom ur hans dvala. Det är en storm, som hviner! ropade hans skulle jag väl till den graden hafva irrat mig? Och nu hörde han oekså verkligen huru takrännorna knakade, vindflöjlarne gnällde, fönsterluckorna svängde på sina hakar, under det att skorstenspiporna, lika rör i denna hemska orgel, tjöto i klagande kromatiska skalor. — — — — Det regnade och blåste. Julien begaf sig slutligen till sängs, något skamflat öfver hvad han kallade sitt misstag. Följande dagen, då han hörde Madeleine komma hem, skyndade han in till henne. Han kastade förstulna hlickar på henne, på hennes rum, på hvar och en af hennes möbler. Allt var i sin vanliga ordning, både den unga flickan, som ett ljuft leende gjorde ännu skönare än vanligt, och rummet, som en varm solstråle upplyste. En obeskriflig tyngd låg på Juliens hjerta. Jag har, sade han till Madeleine, denna natt haft en besynnerlig dröm; jag har tyckt mig höra er skratta och tala med någon. Någon som ni inte känner, svarade hon med sin milda och lugna röst. Er dröm är en sanning, ty jag har i natt talat en stund vid mir far. cEr far! ropade Julien; cadet var första gången ni nämnt honom., aDet skall måhända inte blifva den sistax cMåhända! Hvad menar ni med det? Min vän, när jag finner tiden inne att tala, iskall jag afbida edra frågor; men tilldess skola de endast hafva den dubbla olägenheten att falla mig besvärliga och att bli obesvarade. Madeleine hade någonting i sin röst och sina blickar, som alltid ingaf Julien aktning. Mine herrar poeter, j åren obestridligen store män och jag beundrar i synnerhet än dessa smältande, än skakande, verser som j låten efter behag falla ur er penna; men tron mig, bland alla denna verldens plågor. hvaraf j omgifven er som med en martyrs drägt, är det likväl en som j icke kunnen besjunga: det är hungern, och den har också i sjelfva verket ingenting inspirerande. Hungern låter ej besjunga sig; hungern lider man i tysthet; det är ett skamligt sår, som dödar, men som man undangömmer. Hungern, lik dessa fordna fruktansvärda fängelsehålor, hvilkas tak småningom sänkte sig ned öfver offret, sammandrager varelsen, böjer r henne, bryter henne, krossar henne; kropp och I själ, styrka och förstånd, allt drabbar han; uttorkar, förnedrar, förvirrar; hungern gör ingen i poet, men väl galen. (Forts. följer.) — Från Hr Pastor And. Ad. Löthman, har ankommit till Red. en lista på bidrag till den mördade Husbyoch Kohlsta-bonden Anders Anderssons enka och barn. Denna lista finnes