Aftonbladet – 12 januari 1841, sida 2

männa meningen om nåmnde sak icke kan vara obekant, också ville mottaga detta nya bevis af Kunglig nåd, som icke beledsagas af nationens sympati. Och hoppet om, att H. M:t icke vill under sitt lifs aftonz medelst en så vigtig och oporulär regeringshandling, förminska den välvilja, som hos Norska folket omgifver hans namn, behålla vi äfven i det längsta. Den tolkning man hittills, så vidt vi känna, gifvit grundlagens 42 , och enligt hvilken Konungen, utan afseende på bestämmelsen i 21 ), kan, utan att höra Statsrådet, då han har ett sådant, utnämna ståthållare, lärer äfven nu förhindra inhemtandet af Norska regeringens betänkande; åtminstone hafva vi icke hört, att något såaant betänkande är infordradt; men om det oek blifvit äskadt, är likväl dess värre mycket osäkert, att det blifvit affattadt med tillräcklig styrka både emot besättandet af ståthållareplatsen och mot Hr Lövenskjold. Ty dels är saken för Statsrådets medlemmar af mycket ömtålig natur, dels äga de just ieke det bästa tillfälle att erfara, huru litet nationen sköter om både att lyckliggöras med en ståthållare, och att se Hr L. beklädas med denna värdighet. Man kan väl fråga, om vi hafva bättre tillfälle att känna den upplysta allmänhetens tanka i detta fall. i ståthållareposten en så onödig provincialstämpel, att blott serskilda ställningar och förhållanden år 4814 kunna ursäkta, att Storthinget då gick in på att meddela Konungen rätt, att tillsätta en sådan ministerpresident. Att besätta denna onödiga plats, då icke sårskilda förhållanden göra det ursäktligt, och derhos någon eminent talang, någon utmärkt personlighet är för hand, som af majoriteten erkännes vara den man, af hvilken man kan vänla sig en synnerlig nytta, som förmår gifva fart åt affärerna och verka en reform i statsstyrelsen — måste från alla synpunkter beVi förmoda detta, och se dessutom traktas som en onödig åtgärd, för hvilken knappt : något annat försvar finnes, än att, då Stortinget beviliat 40,666 Spd (oberäknadt 24000 Spd taffelpenningar) till lön för en ståthållare, denaa lön nödvändigt måste förtäras af någon derull betrodd och gynnad man. Ty att Hr L. besitter så utmärkta qvaliteter, att man för den orsaken skull borde önska honom på Ståthållareplatsen, hafva vi icke hört någon påstå. Alt han icke äger folkets tillgifvenhet anse vi för en afgjord sak, ehuru hederlig man han eljest må vara och hvilka goda egenskaper han än må besitta. Här är fråga främst om de politiska åsigterna, och Hr L. har förklarat sig för konservativ, under det framskridande är nationens mil och lösen, och nödvändigt måste vara det till och med i högre grad än hittills. — Om man än utnämner Hr Due till statsminister, för att få plats åt Hr Lövenskjolds son eller någon annan på stalssekreterareposten, så blifver ståthållareutnämningen ej derföre mindre opopulär, och om embetsmännen och det förnämare borgerskapet i Christiania göra än så månsa uppvaktningar hos den nye ståthållaren — hvilket utan tvifvel skall ske ehvad denna värlighet tillfaller Hr L. eller någon annan —, så må man ej deraf förledas till den tron, att dylika komplimenter äro ett bevis på stämningen hos folket, hvilket ledes af helt andra intressen, in den fåfängliga uträkningen att få sitta till bords, eller få vara med på balerne, eller tillsnika sig någon ekonomisk förmån. Men låt oss ännu ej öfvergifva den förhoppning, att II. M. ej vill göra det tillgifna och välviljande Norska folket emot, medelst ett sådant bevis på misstroende och ogunst, som folket skulle finna i ståthållareplatsens besättande. Låt oss ännu hoppas, att H. M. sätter mer värde på denna tiligifvenhet och välvilja, än att han vill äfventyra ett så hårdt prof. Vi känna hvilken stor kraft det ligger i enighet och samdrägtighet emellan kung och folk, i deras inbördes kärlek och ynnest, och vi veta, att HL. M:s varma hjerta ingalunda varit likgiltigt för den oafhängiga medborgarens byllning, icke ens då vi framställa den sanning, att det Norska folket icke blott är sin konung troget, men att det är Carl Johan tillgifvet, A en annan sida har vår Konung anledning nog, utt känna obehagligheterna af ett motsatt förhållande, som lika så litet kan vara honom likviltigt. Och skulle han väl nu, den verldserfarne åldrige, för att behaga enskilda personer, i Norge uppväcka en sinnesstämning, lik den, som allt för mycket är herrskande i Sverige? Vi finna härvid grund nog, att hålla fast vid det svaga hoppet, att H. M. måtte uppgifva denna ståthållareutnämning. Vi hoppas och önska det, icke för vår skull, ty den publicistiska verksamheten trifves bäst under sinnenas spänning, utan för folkets och den goda sakens skull. ) I 42 8, der det talas om att Konungen sjell utväljer sig ett Statsråd, står: Likaledes kan Konungen anställa en vicekonung eller ståthållarep. och anställer alla embetsmän efter att hafva hört sitt Norska Statsråd, och derpå följer omedelbart detta moment: cKongliga prinsarne må ej bekläda civila embeten; dock kan till vicekonung utnämnas Kronprinsen eller hans äldste son,. Häraf synes tydligen, att Norska grundlagen icke velat tillägga Konungen rätt, att utan Statsrådets hörande utnämna ståthållare, ett stadgande, som dessutom vore amn ml Jå arundlagran föraclkefyst tatorådate I 21 står likväl, att Kungen väljer I I