SE OVE SEE OMID SPETT MSVef FF ERUTCEIFE UPPE BUFERER på folkets otacksamhet mot sin Regering. En financiel prosperitå, alstrad af tillfälliga öfverskott, är under ett längre fredslugn snart förklarad och kan lätteligen uppkomma i alla konstitutionella stater, der, såsom i Sverge, inkomsterna äro på förhand till ett öfverstigande belopp beråknade emot utgifterna. Ingalunda må man dock föreställa sig, att en sådan prosperite beredes landet af embetsmån med stora och pösande anspråk, af en statslyx, som för statsmachinens underhällande fordrar kostnader, måhända vida större än landet på länge kan tåla, af ett alltför djupt och i många fall ändamålsvidrigt försvarsverk, eller deraf att vår ekonomiska lagstiftning, kraftlös som ock vacklande, länge varit inrättad på ett sätt, ämnadt att skänka näring och lif åt pauperismen. Antalet af proletärer har nu vuxit till en ovanliga myckenhet, att våra sammansatta Utskott redan tagit millioner i anspråk till uppbyggande af fängelser och straff-inrättningar. Knappt kunna vi utan bäfvan motse ett enda missväxtår i landet, och icke sällan måste dervid den enskilda väl-, görenheten anlitas, till förekommande af yttersta elände. Tal. kunde icke med Hr Wijk förena sig deri, att anslagen för allmänna arbeten borde ställas till Styrelsens (Hr W. hade förmodligen menat en faderlig Styrelses) disposition. Då kommunala styrelser i landsorten saknas, måste Rikets Ständer pröfva de serskilda behofven af statsbidrag för allmänt nyttiga företag. Det föreslagna nya embets verket ansåg Tal. vara en både nödvändig och nyttig inrättning, och önskade att anslagen derföre beviljades, men ansåg att vissa vilkor dervid borde fästas, såsom exempelvis åliggande för de ingeniörer, som dervid antagas, att mot en viss taxa gå enskilda tillhanda. Hr Rydin hade önskat, att Utskottet tillstyrkt hela det af Kongl. Maj:t begärda anslag för. detta embetsverk; hvad sem nu blifvit föreslaget, vore icke tillräckligt, men man kunde icke bilda sig något säkert omdöme, då Utskottet underlåtit att uppgifva huru många embetsmän härvid borde användas, samt lönernas storlek. Den begärda summan vore stor, men man berde komma ihåg, att många redan förut beviljade anslag komme härvid att indragas. Hr Westwan fann icke anslaget till detta ändamål för stort, så vida man skall kunna till landets tjenst engagera de skickligaste ingeniörer. I afseende på enslagens användande förenade sig Tal. med Hr Petre, men kunde ej instämma med Hr Wijk deri, att de kommuner, som för allmänna arbeten vilja deltaga i kostnaderna, skulle företrädesvis gynnas med anslag; de fattigaste landsorter och de, som mest äro i behof af dylika anslag, blifva i saknad deraf; såsom t. ex. Dalarne, hvilken provins lider stor brist på kommunikationer, i anseende hvartill de rika skatter, som denna provins äger i sitt sköte, nu till en stor del ligga obegagnade. Denna omständighet, i förening med den öfverhandtagande pauperismen, syntes i främsta rummet påkalla anslag af ifrågavarande art, hvarigenom på samma gång arbetsförtjenst bereddes åt den fattiga befolkningen. Hr Helling gillade idten om den nya inrättningen, men hade önskat, att Utskottet tillstyrkt hela det af K. M:t äskade anslag; men måste fästa uppmärksamketen på, att det tillstyrkt det för fyra år, då de öfriga anslagen blifrit endast bestämda för 3:ne. Det kunde vara möjligt att inrättningen icke kom att motsvara ändamålet och för en sådan händelse vore det väl betänkt, att Utskottet betraktat hela inrättningen blott såsom ett försök; men just med afseende derå hade Tal. önskat, att Utskottet, i stället för ordet aflöning, skulle begagna ordet arfvoden. Hr Langenmberg tillstyrkte äfven bifall till detta Utskottets förslag. Hr Wern ansåg den sparpenning, som möjligtvis finnes i statskassan, företrädesvis böra användas till kommunernas nytta, och i synnerhet till storartade, nationella företag. Om i första rummet nödiga medel anslås till kommunikationers öppnande mellan Mälaren och Siljan, samt mellan Hjelmaren och Wenern, kommer helt visst en stor del af öfverskottet att utgå. Återstoden kunde fördelas mellan de öfriga länen, serdeles de norra, för att bereda arbetsförtjenst åt den fattiga befolkningen. Gillade idten till det föreslagna embotsverket, och önskade, att hela det äskade anslaget skulle bifallas, men kunde deremot icke gå in på, att hela detta anslag ställdes till Kongl. Maj ts disposition. Den speciella fördelningen af dessa medel ville Tal. öfverlemna åt kommunerna, den generella åt Ständerna. Hr Jacobi var i hufvudsaken förekommen af Hr Ballirg, men ville svara några ord på Hr Petres yttrande, om den dyra statsmachinen, de pösande embetsmännen, och den öfverhandtagande pauperismen. Det vore visserligen sannt, att vår statsmachin vore dyr, men samma förhållande egde rum i andra, serdeles i monarkiska stater; öfverallt finnes embetsmän; han önskade, att Hr P. uppgifvit. huru man skulle bli af med de pöranrde; likaledes finnas nu för tiden öfverallt fattige; det fanns väl en tid, då man förgäfves sökte en fajtig, men denna tid vore längesedan förbi; trodde ej, att man borde önska densamma tillbaka, ty då gällde näfrätten. Då ingen lärer vilja åtaga sig allmänna bestyr för intet, skulle väl sådana öfverlemnas åt aflönade embetsmän, och Tal. föreställde sig således, att man icke borde tala om dem med förakt. Hr Grapengiesser ansåg icke ett sådant embetsverk, som det nu föreslagna, af behofvet påkalladt Derförutan hade man utfört Götha kanal. Det vore för öfrigt olämpligt. att hos oss anlägga kanaler, der de en stor del af året ligga igenfrusna, samt skadas af is, och de under den öfriga tiden, i anseende till den ringa befolkningen, så litet begagnas. Om -40 år funnes kanhända icke några medel till allmänna arbeten, och då hade man ändå detta embetsverk att aflöna. Hr Schartau upplyste, i afsende på lönerne vid det nya embetsverket, att Utskottet ansett, att Chefens bör nedsättas från 3000 Rdr, som Kongl. Maj:t proponerat till 2000, emedan Chefen ungefär hälften af året skulle vara stadd på resor, och då få beräkna restraktamente; aflöningen för Byråchefen från 1000 till 200, emedan till dennas befattning fordrades endast vanlig skicklighet; och att en Kanslists lön från 800 blifvit nedsatt till 400, i likhet med förhållandet vid andra embetsverk. Orsaken, hyarmr KR Te2R As ÅA