Aftonbladet – 11 januari 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. STAFKARLEN. (Ur den förut i detta blad anmälda kalendern: Linnza Borealis för 18412). Från hemmets tomter fjerran jag vandrar verlden kring Och släpar tungt min nötta staf i handen; För mig en öcken vorden är Jordens vida ring, För mig cj blommar upp en ros ur sanden. För mig är mörk den dag, som är, den dag, som komma skall, För mig är jorden brännande och himmelen är: kall; Ty ingen vet hvad fattigmannen lider. Jag måste bittert gråta, hvar gång jag tänker på Den dag, då än ett eget hem jag hade, Då än vid egen härd jag satt och kunde hvila få, Och än på egen bädd hvar qväll mig lade. Tungt är, när bättro dar man sett uti sin ålders vår, Att blotta undan tiggarns hatt i nöd sitt gråa hår, När ingen vet hvad fattigmannen lider. Du mildaste Gud Fader, som är de ringes Gud, Hur tung du lät på mig din börda falla! Väl har jag ofta brutit mot dina helga bud, Men synden är gemensam dock för alla, Mig syndare från hus och hem, från slägt och barn du dref, Den andre sitter än i ro der han sin synd bedref, Och ej han vet hvad fattigmannen lider. Hvart skall jag taga vägen? Hvart skall jag usle fly? För hvem skall jag min bittra nöd beklaga?, Rätt liknar jag ett tröskadt agn, jag liknar hös stens sky, Som himlens vreda vind skall sönderjaga. Ej fäste åt min trötta fot den hala jord mig gaf, På eget blod, lik sårad hind, jag halkar till min graf. Men ingen vet hvad fattigmannen lider. De rike och de mäktige de duka upp sitt bord, Och lasta det med vin från fjerran länder; Men spara dock för uslingen det minsta trösteord, Och väga tiggarns slant i hårda händer. Nyss kom jag till en herreman — han skällde mig en stund; Men gaf mig dock en fyrk, och gick att mata sen sin hund! Ej visste han hvad fattigmannen lider. Är intet hjerta öppet? Är ingen ande varm? Ack jo; men mest jag klaga kan deröfver, Att ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm, Att det är ofta den, som mest behöfver. Den ene är förnäm och hård, en ann förnäm och mild, En tredje ryser, hjertans god, ändock för qvalets bild. Ej vet han rätt hvad fattigmannen lider. Ej vill jag mera klaga, fastän jag hopplös går; Ty ingen hör min svaga röst i tiden. Jag gömma vill den hjertats: bön, som ingen man förstår; Snart är väl ock min pröfvodag förliden. Den Gud, som matar ulfvens barn och vattnar minsta strå, Han skall väl ej i evighet den ringes bön försmå; Ty Han vet nog hvad fattigmannen lider. På Honom vill jag trösta i denna sena stund, Då jag på drifvans kalla bädd mig sänker: Jag bedja vill, att själens ro, att ögats ljufva blund, Att glömskans rika gåfva han mig skänker: Nu vill för den jag bedja först, som tog min sista skärf, Och somna sen att vakna upp till bättre dagars värf — Hos den, som vet hvad fattigmannen lider. M—m.