Aftonbladet – 11 januari 1841, sida 3

han förstår af denna musik och musik i allmänhet, ty det utmärkande draget på all sådans förträfflighet är just att de herrliga melodierna taga sig väl ut hvar de gifvas, till och med från positivet, och Trol:flöjten är i detta fall utmärkt framför nästan alla andra kempositioner. Dramatisk är deremot denna mesik egentligen icke. Sådan är Glucks, hvilken svårligen kan skiljas från skådeplatsen, utan att förlora. Detta härrör icke från bristande förmåga hos Mozart, att skrifva dramatisk musik, hvarpå Don Juan och Figaro äro tillräckliga bevis, utan af sjelfva pjesen, hvilken icke erbjuder det nödvändiga vilkoret för en dramatisk komposition: omvexlande motiverade händelser och passioner. Hade Mozart betraktat pjesen såsom en teatralisk produkt, skulle han — man bör tilltro honom så mycken smak och omdöme — förkastat den såsom alldeles oanvändbar. Nu såg han åter endast deri texten till en mängd scrskilda melodier, hvilka också derföre icke stå i något omedelbart sammanhang med hvarandra. För öfrigt har den bildade verlden redan långt för detta uttalat sin dom öfver sjelfva stycket, och det fordras i sanning en sällsynt grad af godtrogenhet, för att nu mera vilja uppträda som den saligen aflidne Schikaneders loftalare. För denne sväfvade en dunkel ide, den, att framställa mörkrets fruktlösa strid mot ljuset, det sednares seger, och huru sjelfva mörkrets vapen vända sig mot det och dess egna utskickade affalla och föras till ljuset vid de första strålar deraf, det får skåda. Derjemte hado han hört talas om de Egyptiska mysterierna och ville använda dem på teatern. Men sällan har någon så totalt saknat all talang till utförande af en sådan id, som han, och pjesen blef derföre hvad alla menniskor, utom Insändaren i Dagligt Alllehanda, anse henne för: ett missfoster, hvars effekt på den bildade åhöraren verkeligen är att något försvaga intrycket af sjelfva den sköna musiken. Det behöfs en langre tids vana, för att utan åtlöje eller förargelse se denne prins och hjelte, som, på jagten mötande en orm, icke allenast flyr för denne, utan förlorar så allt mod och besinning, att han faller vanmäktig inför dess öppnade gap, och skulle uppslukas af honom, om icke trenne flickor, tapprare än han, uppträdt till hans frälsning: att se honom taga den fjäderklädde Papageno för sin räddare och öfverhopa honom med tacksägelser äfven sedan denne genom sin narraktiga rädsla bordt öfvertyga honom om hans misstag; att se honom vid blotta åsynen af ett porträtt bli pinkär i en flicka, som han aldrig sett och aldrig hört talas om, och hvilken kärlek sedermera lika beskedligt besvaras af henne, utan att hon ens fått se någet porträtt af sin älskare; att höra Pagapeno säga, det han vill rekommendera sig, och på underrättelsen, att han borde följa prinsen, svara. att com någon fara blir på färde, går han för den och den, att Sarastro skulle äta upp honom som desert, hvilke förmodligen hör till de arätt vackra orden, dem Ins i sexten; att se den rädde Papageno af der hjeltemodige prinsen skickas förut, att rekognoscers och dervid icke förskräckas för sjelfva företagets fara, men väl för en neger, och sådant i Egypten, der negrer, som man vet, äro en så stor sällsynthet, at! kanske halfva befolkningen utgöres deraf; att sc nattens drottning hvilken, i fall hon skulle vara någonting, väl borde anses beherrska dygnets ent hälft, och således ieke vara någon sådan dufunge hvarken till makt eller förstånd, visa sig midt på ljusa dagen, omtala. huru hon haft en man, som burit den mäktiga solkretsen på sitt bröst, d. v. s att natten var förmäld med dagen; att höra hennt ej kunna skydda sin egen dotter mot en enlevering ej taga henne med sig hem, då hon obehin dradt sjelf Kunde uppstiga ur jorden och tala mec henne, ej finna något annat verktyg för sin hämnd än det oskickligaste af alla: denna fromma dotter ej kunna hilta vägen ut ur templets underjordisk: hvalf, der Sarasto säger sig kunna dränka henne d. v. s. upphäfra allt mörker och följaktligen göra hel dygnet till en evig dag; att höra henne i slutet klag: öfver, att hon störtas i mörker och natt, hvilket jus var hennes eget rike; att se henne utsända trenn ljusets genier, med hvilka hon naturligtvis ej kund ha någon befattning; att höra prinsen, som, sedar han frågat om aSarastro bor der på orten, och för klarat, att han evigt har hans hat, vid dess först: åsyn, och, utan att han talt ett ord, låta behandle sig som en novis, och till en början förbinda sint ögon, liksom fråga aldrig varit om något annat — men hvarföre fortsätta listan på dessa uselheter och vidunderligheter, hvarom ingen någonsin skulle tagi kunskap, i fall ej Mozarts musik tvingat dertill i det hon bar dem till en oförtjent odödlighet. — Hvad som i öfrigt alltid måste göra det lättare, at gifva stycket i konsertsalen än på teatern, är der stora personal det erfordrar. Tärnorna och geni erna kräfva ensamma på teatern 6 goda sångerskor men hvilket antal i konserten kan förminskas til 3; Papagena behöfver för konserten ej vara någor serskild person; Monostatos och Papagenos partie kunna till en del sjungas af samma stämma; viss: saker i dem till och med af en tenor, o. s. v. Dett: är hvad som gjordes på Hr Mankels Soiree, ocl icke litet bidrog till dess framgång. RÄTTRCÅÄNGS. ACHE BOATIGGSAKER