Aftonbladet – 9 januari 1841, sida 4

free armeens belagennet. Jag trorn, sade Vv olfram, Katt Danskens råd ej var så rasande. Jag har flera gånger seglat mellan dessa öar; strömdraget är långt ifrån så starkt som inne i stora Belt, och nog lönade det mödan, att åminstone undersöka hur det står till. Att här har varit ett par dagars blidväder och att litet vatten står på isen, gör ingenting. Med nyväckt hopp skyndade Dalberg till Konungen och anhöll, att med Wolfram och någre ryttare få företaga en rekognoscering öfver isen inåt småöarne. cGör ditt bästa, Dalberg,, ropade Konungen glad; atag med dig hvem du vill och befria om möjligt är mig från denna qväljande oro. Kunna du och Wolfram visa mig vägen inpå Seeland, skall en sådan tjenst ej vara bevisad någon otacksam. Dalberg skyndade att utvälja sina följeslagare, och företog redan samma afton sin upptäcktsresa. Vattnet steg stundom högt upp mot hästarnes buk; men den flitigt brukade isbillen visade, alt ingen verklig fara var på färde. Outtröttligt gick tåget öfver land och vatten öfver Langeland, Laaland och Falster. Andtligen nalkades man med innerlig glädje Seelands kust. Uppkomna på land ej långt från Wordingborg råkades ett par bönder i skogen, helt fredligt sysselsatta med att hugga ved, och som oförväntadt fingo höra sin bestämraelse sig förkunnas, att följa med till Fyen och inför aden Svenske Konge bevittna, att hans krigare varit på Seeland. Åter höll Konungen ett krigsråd, då Dalberg och hans följeslagare ankommo. Dalberg infördes straxt. cHur stå sakernax, utropade Konupgen bäftigt, char du något hopp?, Både hopp och visshet, Ers Maj:t, svarade Dalberg. elsen är säker, det kunna jag och mina följeslagare inlyga, och till yttermera visso har jag ett par bönder med mig från Seeland., eHvad flera vittnen behöfva vi då? ropade Konungen med glädje. cVår öfverläggning är slutad, mine herrar; gilfven ordres till tropparne, att i nalt sätta sig i marsch. Vi vilje smida medan jernet är varmt. Konungen gick ut. Tvifvel, oro och missnöje röjdes på en stor del af befälhafvarnes ansigten. Slutligen gick Fältmarskalken Wrangel med hotande blick emot Dalberg. aDalberg!, utropade han med vredgad stämma. Ni för vår Konung med hela dess här i förderfvet I Ncej, jag hoppas med Guds nåd föra den till heder och lycka,, svarade Dalberg frimodigt. Och Gud var med Svenskarne. På en säker isbro gick hären sin stråt fram, slagna af en panisk förskräckelse öppnade Laaland Langeland och Falsters städer och fästningar sijna portar för Svenskarne. Sent på aftonen den j42 Februari 4638 genljöd det förfärliga ropet i Danmarks hulvudstad: De Svensker 2re paa Sjelland; i morgen eller overmorgen staa de udenfor vores Mure. Och denna stad, der på morgonen munterhet och glädje genljudat, återskallade nu på aftonen af all den fasa, som finI nes i en af belägring hotad stad, af soldaters uppmarcherande, af rop och kallelse till vapen, af kanoners och krigsförråds släpande till vallarne, under det ångestskrän från mödrar, makar och barn blandade sig med de gröfre krigiska ljuden. Under allt detta tumult samlade sig landets rådsherrar och härförare i konungaborgen. Många och bekymmersamma voro öfi verläggningarna, ända tilldess det sena dagsljuset började inbryta; men slutligen fann man omöjligheten att försvara hufvudstaden, och man beslöt fly till Svenske konungens skonsamhet. Sändebud affärdades med oliveqvisten, och inom några dagar var den för Sverge så ärofulla Rciskildska freden afslutad, som utvidgade Sverges gränser till Öresund. Carl Gustafs genomtågande af de eröfrade länderna var ett lysande triumftåg. I Landskrona mottogo han och hans drottning de nya undersåtarnes hyllningar. Vid ceremoniens slut vände konungen sig till Dalberg. Du, sade han, genom hvilken Gud behagade visa mig vägen öfver Belt, mottag här din öfverstlöjtnants-fullmakt. Och du fortfor han, vänd till Wolfram, har ett gåfvobref på Calmare Möllas gård. För öfrigt har jag en annan belöning åt dig. Hastigt vinkade konungen sin svit och inträdde i en annan sal, der drottningen och hennes hoffruntimmer stodo uppställda med en brudklädd flicka mellan sig. En prest stod högtidsklädd med sin handbok, vid ett par kullerstolar. Konungen framträdde, räckte den blyga Gertrud armen och förde henne till stolarna; en vink af honom ditkallade äfven Wolfram, och de älskande förenades. Vid den glada bröllopsmåltiden klingade lustigt konungens, fredens, Daihergs och Wolframs skålar. , Då Wolfram straxt derpå vid det ånyo utbrustna kriget blifvit svårt sårad vid Köpenhamns belägring, erhöll han sitt afsked och nedsatte sig på sin trefliga gård i goda vilkor, genom sin hustrus räddade förmögenhet. Under de år, efter konungens död, då Dalberg fann sig glömd och åsidosatt af en förmyndare-regering, som var fiendtlig mot alla Carl Gustafs vänner, njöt han ofta sina sorgfriaste stunder och sin ljufvaste tröst hos sina redliga Tyska vänner, tills den tid kom, då Carl XI:s nöd åter kallade honom till ny ansträngning för fäderneslandet. RR Danska Litteraturens nyaste alster. Ta Mass Aannran Ariminal Tramnadi;n