Aftonbladet – 9 januari 1841, sida 4

fullkomlig Jordvall olver baten och ställningen. Den lilla luckan bortgömdes genom en rishög, gräs växte snart öfver det hemliga gömstället, och gubben nedgrof der sina penningar och en del af sina dyrbarheter. Oeh huru fåfänga äro ej den menskliga försigtighetens beräkningar. Åftonen före Svenskarnes ankomst inbröt en ströftropp af Ryssar från Liffländska gränsen, en långt vildare trupp, än dem Czarnecki någonsin anfört. Rykten föregingo, huru de hade spetsat barn och kastat dem i elden, skurit brösten af ;qvinnorma och stekt de fångna männen pål halster. Glada suto flera gäster, fortfor hon, i min faders hus. Sång, skratt och glädje rådde öfverallt, då oförmodadt ljudet af de Ryskajl skrällande hornen hördes och deras hästtraf stadnade på gården. Under rop på St Niclas och St Demetri, störtade de in i gästrummet; de jublandes afhuggna hufvuden rullade snart öfver borden och blodet strömmade öfver golfven. Rysliga ångestskri uppfyllde huset. Jag var lyckligtvis i elt af de yttre rummen och begrep straxt hvad som stod på. Jag och en trogen flicka sammanrafsade i hast hvad vi kunde komma öfver, sprungo genom en bakdörr ut och genom en omväg till denna fristad. Först sedan det blifvit fullkomligt mörkt, vågade vi smyga oss ut. Huset stod i lågor och på afstånd hörde vi de druckna Kossackernas skri, som undan branden åtminstone dragit fram allt dryckbart och nu gladde sig på sin illgerning. Förfärade kröpo vi tillbaka i det mörka gömstället och under den rysligaste natt i mitt lif såg jag ej annat för ögonen, hvar gång de ville sammansjunka, än bilden af min mördade far. Först mot morgonen väckte mig röster af Svenskar och Tyskar, och jag hörde Carl Gustafs namn återskalla. O min gode, min dödade far ! En häftig rörelse syntes på de härdade krigarnes anleten. Carl Gustaf steg af hästen och räckte henne med kunglig värdighet handen. Goda iflickav, sade han, här är ej mera ditt ställe. Följ med mina skepp öfver till Sverige, du iskall emottagas vid min Drottnings hof, tills vi få lugn och jag kan lägga din fästmans hand i din;. Tacksamt bugade sig Wolfram för Konungen. Inom några timmar voro de nykomna Svenska soldaterna utskeppade; fartygen hissade segel för att återvända till Sverige och togo den gråtande Tyska flickan med sig. Hennes jälskare hviftade åt henne ett farväl på stranden med sin sabel, och Konungen och Dalberg små10g0o. ———— Men den Svenska hjelte truppen tog med sin Konung i spetsen vägen åt vester och med blixtens snabbhet voro de hos sina stridsbröder li Tyskland. Askmolnen samlade sig öfver det obetänksamma Danmark, som i en olycklig stund j retat Svenska lejonet, då dess skatter voro uttömda, dess flotta rutnad och dess hungrande här sammansatt af legoknektar. Den lilla men valda Svenska hären hade snart genomträngt Bremen och Verden, der Danska trupperna iflydde eller öfvergingo till Svenskarna, och nu kom ordningen till Holstein och Jutland, dit jälfven Svenskarnes marsch blef ett segertåg. Under en nattlig storm bestegos Fredriksoddes murar och snart förlade Carl Gustaf sin här i vinterqvarter kring Jutlands stränder samt väntade blott på fartyg, att gå öfver till Danska öjarne och, som han yttrade sig, nvåga en dans för den sköna bruden Köpenhamn., En morgon kom Dalberg med glädjestrålande j jansigte intill Konungen. cHvad himmelstecken i har min mathematicus selt i dag? frågade KoI nungen. aFörträffliga, min Konung,, svarade Dalberg. Inom en vecka äro vi säkert på Fyen. Det har j Islagit sig till allvarsam frost, och vintern tager säkert tull med alfvar. Måtte din profetia gå i fullbordann, sade Carl Gustaf. Jag hade lust att tala ett par ord med öfverste Jons, som gör sig nu så säker derinne på Fyen. Om jag vore Romare, skulle jag anställa ett offer åt Boreas. Kunde han och du jskaffa mig in på Seeland, skulle han få en heI katomb, och du — öfverstelöjtnantsfullmakten., cHvem vet hvad som kan hända min niådige Konung,, svarade Dalberg. Bore är brons byggmästare; mig hör det tll att justera arbetet. Och Bore var gynnsam. Efter en vecka var isen så stark, att man kunde våga öfvergången till Fyen. Dalberg, hvilken så godt som förestod fälttygmästare-ljensten, använde all möjlig försigtighet. Kanonerna fördes på långt afstånd från hvarandra, ryttarne ledde sina hästar vid tygeln, och nällterna förut hade man undersökt isen och tillstoppat springorna med halm, hvaröfver man slog vatten för att sammanfrysa. Danska trupparne, som på Fyens strand uppställt sig till motvärn, förskingrades, och inom ett par dagar var hela ön i Svenskarnes händer. I Nyborg samlade sig den segrande hären. Ett stort krigsråd sammankallades af Konungen i denna stad. Med full öfvertygelse om de stora förmåner, som vunnits, insågo dock alla, att ändamålet var blott till hälften uppnådt. Men huru fulifölja fördelarne? Att våga en öfvergång till Seeland öfver Stora Belt, detta sund med de häftiga strömdragen, ansågo alla anförarne för en vansinnighet. Ett förslag, som den fördrifne Corfiz Ulfeld gjorde, att försöka en omväg öfver Langeland, Laaland och Falster, blef knappt åhördt al Svenska herrarne, innan de förklarade det för ett lika stort öfverdåd. Carl Gustaf upplöste konseljen. Ett starkt moln af missnöje hvilade på hans panna, och det märktes svnbart. att hans