Aftonbladet – 9 januari 1841, sida 3

anblick var skön och krigisk; betslen voro beslagna med silfverplåtar, sadelbågarna förgyllda och de broderade släpande schabraken prydda med guldoch silfverband. Ryttaren sjelf var klädd i harnesk, i en med jernband beslagen stålhufva, armskenor och jernhandskar. Öfver axlarna hängde som ridrock en leopardseller tigerhud och i sadlen var i starka bard den förfärliga Polska standarbeprydda lansen fästad, hvars stöt de trodde intet infanteri i verlden kunna motstå. Men Svenskarne skrattade åt hela tillrustningen. Låt dem bara komma inom våra leder, sade de, och våra infanteriplutoner få fyra på dem, så få vi se hur det går. De kunna ju ej göra en riktig sväng; de hafva inga kindkedjor på sina betsel, och är hästen skjuten så ligger karleu der, som en kräfta på ryggen och sprattlar. —f Svenskarnes profetia uppfylldes. Men Wolframs förutsägelse giek också i fullbordan. Redan hade det minnesvärda slaget vid Warschau varat in på andra dagen, och Carl Gustaf höll på att verkställa den ryktbara manövren med sina flyglars rockering, som sedermera afgjorde hans seger, då polska drettningens utvalda skara, efter att hafva en hel dag sökt honom förgäfves, framstörtade. De flesta kastade sig på konungens drabanter, för att hin-H dra dem komma till hjelp; men ett halft tjog angrepo konungen sjelf och öfverste Travenfelt.å Konungen nedhögg två och nedsköt en; Tra-1 venfelt dödade äfven ett par; men ännu voro några ifriga, och en af dem fattade konungen i gehänget och höll på att rycka honom af hästen. Då högg Wolfram sig genom fienderna, och ett hugg af hans svärd fällde den förvägne till marken. Nu framträngde äfven Dalberg och de öfriga drabanterna kring sin konung, och de återstående af de sammansvurna flydde. aBra gjordt, herr kornet, sade konungen och räckte Wolfram handen, aför din lycka skall jag sörja. Du och Dalberg hade rätt, ser jag.i Min goda kusin Louise af Polen är ej god att retas med, då hon blir ond.x laget vid Warsehau slutades, som man vct, med en fullkomlig seger och hufvudstadens återtagande. Men alla vidare frukter af segren tillintetgjordes genom den afundsjuke kurfurstens återtåg, och det förbund, svenska komungen till ersättning slöt med den siebenburgska fursten Ragerzy, medförde inga fördelar; ty dennes tygellösa skaror dugde ej till annat än härja och bränna. Så stodo sakerna, då hastigt tidning ankom, att Danskarne brutit freden och inträngt i Sverges tyska provinser. Häpnad och förfäran intogo dervid de mest oförvägna svenska krigare. Men Carl Gustafs ansigte lyste af hopp och förtröstan. Dessa åtminstone,, sade han, char Gud säkert gifvit i min hand. De hafva börjat krig utan all orsak och rättvisa, och, är jag ej illa underrättad, hafva de dåligt beredt sig på saken. Skyndsamt valde Carl Gustaf den del af hären, som skulle följa honom, och skyndade till sin nya bana. Största delen af hans trupper tågade raka vägen åt Pommern. Sjelf tog han med en del vägen åt sjöstranden, för att, innan sitt vestliga låg, vidtaga några ytterligare anstalter till det af Ryssarne hotade Lifflands försvar. — Till gamma ställe, der Dalberg genomgått sin farliga sjukdom, hade några transportfartyg med förstärkningar blifvit beordrade, och konungen skyndade dit, för att möta dem. Dalberg och Wolfram gladde sig att återse stället. Den förre ville tacka sitt lifs räddarinna, den sednare trycka sin fästmö till sitt hjerta. En vacker höstmorgon nalkades konungens svit det betecknade stället. Flera fartyg med svenska flaggan hade nyss ankrat på redden ; men för öfrigt erbjöd stället en ohygglig anblick. Det hyggliga värdshuset var förvandlat till en rykande askhög, och flera stympade, oigenkänneliga lik utanföre röjde, att Rysslands vilda hordar här buserat. Hemsk uppflammade ännu då och då glöden ur de svarta ruinerna. Dalbergs muntra, krigiska anlete öfverdrogs af en stark blekhet, fästmannen hopklämde förtviflad de pansrade händerna, båda sågo tröstlösa på hvarandra. Det var klart, att den redliga, älskvärda flickan äfven omkommit i lågorna eller för svärdet. Carl Gustaf, som kände sina båda älsklingars öden och önskningar, såg rörd på dem och en tår steg i hans kungliga öga. Men se! då började något röra sig bakom en risbög, som låg bredvid en aflång jordhög på stranden. Rishögen och en lucka undanskötos, och ur den båt, som fordom herbergerat Dalberg, och hvilken nu, helt och hållet gräsbetäckt, liknade en grönskande kulle, framträdde den för död ansedda Gertrud. Ett glädjerop undföll båda krigarna, och, utan enscende till etiketten, flög Wolfram af hästen, slöt henne, med glädjeropet: amin fästmöl, i sina armar. Dalbergs blickar ljusnade, och öfver Polackarnas besegrares läppar flög ett småleende, som I drade hans mensklighet. Gertruds berättelse var kort. Hennes omtänksamme fader, som hvar dag hörde ryktenå kringspridas om de af båda partierna begångna ohygglighetierna, de uppbrända husen, de mördade menniskorna, de uppbrutna gömställena, började se sig med ängslan om efter ett förva-å ringsrum för sin del af denna verldens goda. Det sjukrum Wolfram beredt åt Dalberg, kom ESR TESEN TEEN SORTER