strax derefter såsom en ordentlig marktschreyer ropa ut, huru tidningen haft cuppsatser i de; amest djupa och vigtiga frågor i alla ämnen, af män, chvilka besutto den vidsträcktaste histo-: ariska, statistiska och politiska beläsenhet; hvar-; vid presten, likasom sjelf förundrad öfver en så öfverdrifven ära, som den att anses vara författare till allt det der, brister ut: Potztausend, haben wir das alles gethan ?v — — det var väl drollen till kapellan, o. s. v. — Det skulle eljest visst icke väcka någon förundran, om hvem ; som helst ville undanbedja sig den misstankan att vara med i Biet, men af helt motsatta resoner, nemligen att man kände sig något generad deraf i förnuftigt folks sällskap. Ett annat exempel kan man hemta från gårdagens N:r af Biet. Våra politiska vänner,4 säger redaktionen, däro de, som från en rent fosterländsk och inhemsk synpunkt, utan ahärmning af främmande och hos oss otillgängaliga föredömen, verka för de förbättringar i avårt samhällsskick, som äro utförbara utan amenliga följder för det hela eller för dess delar; men att vi icke kunna anse hvarje föränadring, vore den äfven aldrig så troget bildad cefter Anglogallisk eller Amerikansk snitt, likatydig med förbättring, såvida Svenska förhållanden och de verkliga sympathierna hos massan af nationen stridde deremot. Hvar och en som läser detta, skall spärra upp ögonen och utropa: Men min Gud! det är ju precist detsamma som hvarje förnuftig liberal och reformvän yrkar och önskar; det måtte vara alldeles orättvist hvad man sökt insinuera om Biets retrograda tendens! Alldeles rätt; men försök blott anmoda eller utmana de ,der vännerna af cinhemska förbättringar, att uppgifvai hvilka speciella fall de sjelfva önska! eller åtminstone ej) vilja sätta sig emot sådana förbättringar; utsätt ett premium för dem om de vilja göra det, och man får då se, att det är alldeles som skulle man satt ett munlås för hela sällskapet. Lägger man nu härtill ett koketterande med religiositet, medan alla yttre handlingar gifva en misstanka om att falskheten bor under skenhelighetskåpan, så behöfves det ej mer för att se den sanna karakteren. Men erfordrades något ytterligare exempel, så ligger ett sådant ganska talande uti den låtsade ömheten om allmogen, och i den öfversvinnerliga kärleken till Bondeståndet, som är så stor, att detta Stånd till och med af idel farbroderlig känsla varnas för reformvännerna och de liberala. Allt detta räcker så länge det går an att svänga sig inom blotta frasernas område; men blir det frågan om ömhetens ådagaläggande medelst minskning i allmogens beskattning, då byter den menniskoälskande redaktionen om ton; då framkryper, såsom i MM 4 af Biet för i år, i fråga om skyddsafgiftens afskaffande, (en skatt som mest drabbar den fattigaste delen af folket), den önskan, att ade afkortade 24 skillingar per man hade fördröjts ännu ett lustrum; då återkomma ropen om wdet obändiga och otacksamma Svenska folket, om den oroligt skråiande tid, hvari vi här pt Sverige nu lefva, om huru det lata nordmannaförståndet låter sig hänföras af den liserala pressens vinningslystne förvaltare.n o.s.v. I allmänhet tyckes det vara en hufvudpunkt, på hvilken det fromma och erkebiskopliga bladet lägger mycket an, att söka nedsätta sina motståndares borgerliga existimation genom lögnaktiga insinuationer om deras handlingssätt i enskilda förhållanden. Så läser man t. ex. i Biet JM 3 för i år om åtskilliga personer, för det de tillhört oppositionen, huru de asjelfve bortspillt sin framtid och sedan vändt sig emot samhället cför att få bröd,; huru en af dem haft betydlig aförmögenhet (som är ett fullkomligt misstag) amen den försvann; bitterheten och brödbekymret slogo ut i rabulism etc. Hvad synes väl om sådana anfall, äfven när det riktas mot personer, som ifrån början alltid konseqvent följt samma grundsatser, och icke, likt vissa andra, gjort lika hastig politisk frontförändring, som det stundom går an att göra namnförändring? Att icke försvara det rutna, det är i dessa herrars ögon detsamma, som att cvända sig mot samhället! !! Om Aftonbladets förläggare åter, som man ej trott sig kunna åtkomma på denna väg, söker man så! mycket som möjligt utbreda den tron, att han är besatt dels af ett omåittligt gnideri och penningtörst, dels att en despotisk karakter och herrsklystnad är ett hufvuddrag i hans karakter. För att göra det sednare troligt sparas till och med icke rykten om, huru han låter bortstjäla ackonservativa tidningar från klubbar och restau-. rationer, förbjuder bokhandlare att Sälja vissa . för liberalismen obehagliga skrifter, Mm. fl. lika löjliga dikter, som alla varit offentligt debiterade. ) ) Ännu i går kommo tvenne personer upp i byrån och helt förundrade berättade, att en af Svenska Biets vänner för dem svurit på, att Aftonbladets Förläggare hade ;förbjudit (märk väll förbjudit) en Konditor här; i staden att prenumerera på Biet för i år, samt frågade, huru dermed förhöll sig. Sedan vi en stund roat oss; åt påhittet, sökte vi få reda på härftråden, hvarifrån denna historia uma 8