ste att medgifva. Sådant härflyter af den enkla orsaken, att jag nu känner den bättre än förr. I ungdomen lefde jag, som alla andra, i hoppets och illusionernas verld. Ju äldre man blir, lesto mer kommer man ur denna trviikrets. Jag har funnit den naturliga gången af menniskobegreppens utveckling vara, att ungdomen bländas af skenet, att hon förvillas af den slans som omger Konungamakten med a!!a dess attributer, men att mannen bättre uppskattar det redbara och flärdlösa i en lagbunden och förenklad konstitutionell styrelse; att 10an Så ledes kan vara monarkist i ungdomen och blifva republikan i inannaåren. Jag har sett andra förändra sina opinioner i motsatt rigtning; jag önskar, att de måtte lika väl kunna förklara anledningarne till denna iddgång, men jag tror mig åtminstone kunna åberopa samma rätt som de, att bli klokare för hvarje år jag lefver. Hvad man imedlertid torde medgifva, lä er vara, alt en sådan förändring som min ej utgår från fikandet efter maktens utmärkelser och belöningar. Hvad som dock altid tröstar mig är, att jag icke är den ende som under de sista 20 åren förändrat mina opinioner, och de autentika bevisen derpå torde säkrast finnas i en sammanställning mellan riksdagsförhandlingarna år 18135 och år 1840. Carlstads tidning har nämnt Bidrag till Sveriges Historia, hvilkas utgifvare ban anser mig vara, och somjag ej heller bestrider. I fall han läst dem, finner han, att de ingenting annat innehålla än offentliga fakta och autentika handlingar, hvilka man ej kunnat och aldrig med ett enda ord sökt vederlägga. För några och tjugu år sedan kände jag sjelf icke dessa fakta. Jag var då en yngling, som föga befattade mig med statsärenderra. Jag hörde blott den allmänna tonen och instämde godtroget deri. Men att personer, som den tiden voro män, som hade samma fakta för sina Ögon, som i sina händer ägde samma handlingar, hvilkas åliggande det till och med var att granska dem, att de icke desto mindre kunde instämma i denna ton, att de först nu säga sig ha blifvit upplyste cm hvad de sågo och läste för några och tjugu år sedan, detta är ett fenomen, som jag ej tilltror mig förklara. Hvad Carlstads tidning imedlertid har aldeles rätt uti, är förmenandet, att om jag fått inrätta en theater, så hade aBidragen utebiifvit. Sådant anser äfven jag för högst sannolikt. Jag hade då fått helt annat att göra; jag hade fått egna min tid åt littraturen och konsten, cch hade troligen haft ingen öfrig att tänka eller skrifva i politiska ämnen. Sjelf harjag flera gånger enskildt och offentligen tillkännagifvit, att det var just detta jag önskade, att den publicistiska banan icke var mig så kär, att jag ej med nöje skulle öfvergifvit henne för en med mitt lynne och böjelser, mera öfverensstämmande. Regeringen har likväl sjelf dragit försorg om att fasthålla mig på den förra banan, och att jag utgifvit Bidragen och möjligtvis ännu fler dylika skrifter, är således en följd af Styrelsens egna beslut. Om dessa skrifter ej varit eller kunna blifva angenäma för henne, är sådant icke mitt fel; men att de skola vara oangenäma eller förnärmande för den Kongl. personligheten, vore en förnärmelse att antaga. De åsyfta nämliger att uppdaga bristerne i det bestående och angifva medel till förbättringar deri. Det tillkommer icke mig att afgöra, huruvida dessa båda ändamål lyckats mig; men vist är, att det är genom dessa bristers afhbjelpande och nödiga förbättringars införande, som folkets kärlek vinnes och throner befästas. Den, som arbetar i denna syftning, röjer då icke någon elak vilja mot Konungen. Stockholm den 4 Januari 1844. A. Lindeberg. — En komisk Tysk skådespelare vid namn