Aftonbladet – 16 december 1840, sida 3

UU CI SKUIGUDCUATI, YCIHSLATIUTS 3 ful UL OUMUVUT aådömde cffentliga afbönen. BOKHANDELS-BULLETIN. Jullitteratur. Vinterbloumorna. Y(S:!tt från gårdagsbl.) Sedan vi i gårdagsbladet nämnt om de nya firmorpa i detta årets samling af ofvannämnde kalender, samt om ett af Ir Mellins egna stycken, vilje vi med de öfrige gå i alfabetisk ordånne Frejas —e?) har lemnat ett våt Grifterna, rätt målande och med utan att egentligen, hvad efterlemna något djupare intryck. . visar både poetisk faniasioech makt språket, och han synes blott beböfva besig att gifva sina tankar en hö a derföre ej upp i det dr ckas väl i en slörre genre. n:s skaldemö är för väl känd, att berare karakteriseras. Söndagsmorgonen å landet kallas hans bidrag, färgrikt och skimrande, men såsom merändels Hr I—ns sångmö väl mycket jagande efter att försinnliga abstraktioner. Ett efterlemnadt skaldestycke af Nicander, kalladt: Helsning till Göthiska förbundet, vid hemkomsten från Ialien, äger samma klassiska renhet, som en stor del af denne poets förut kånda arbeten, och hvilken kommer att gifva åt dem en ling varaktighet framför mängden al de öfriga fjärilarne på Pinden, utan att detta stycke likväl äger några serskildt utmärkande skönheter. Af alla våra unga skalder lärer knappt någon vara ojemnare, än Hr G—N. Vi hafva ett par gånger förut haft anledning att fördelaktigt anmäla stycken af honom, och vi beklaga derföre så mycket mer, att nu nödsakas fälla det omdömet, att det här lemnade bidraget: En syn ur Chaos, är ganska klent, fastän blott innefattande några få verser. Stycket är ett samtal emellan en demon, Suhamir, och en engel, Amaniel. Början går väl an, men — detta tilltal af engeln: rr Hvem är du, flyktinge från straffets rike? Din andedrägt gör luften dof och tung. Ur Herrans chaos fort Du undanvike. Eller detta af demonen: Du sändes, himlens slaf, att här plantera De nya verldsfrön, som Du med Dig bär. Förbländade! det dugee nu ej mera, Ty helvetet jag redan grundat här; samt slutligen engelns svar: Emot din vetskap du Guds vilja tjenar, Gehennas gyltja skulle hit förut. I strid med den det goda bäst sig renar; Guds blommor deruti som bäst slå ut. Detta är icke blott fosforistiskt, utan ofäckt fosforistiskt, och allt otäckt, oskönt, vidrigt bör väl poeten undvika. Vi göra Hr G-—N den komplimangen, alt vara öfvertygade, det han verkligen bör kunna undvika sådant styggtyg, om han vill, och derföre hafva vi ej kunnat undgå att brumma litet öfver honom. Hr Fhn, förut fördelaktigt känd sedan en län-. gre tid tillbaka för en vårdad stil och flere lyckliga inspirationer, har lemnat ett längre stycke på orimad vers, kalladt Bröllopet på Gulteråsen. Det erinrar, ehuru icke en bestämd imitation, något om den Tyske skalden Vosss Louise, genom ett episkt lugn, men närmar sig tillika idyllen, samt läses, om ock något långt, med nöje. Det är en gammal dalgubbe, som gör bröllopp åt trenne söner och dervid tackar Försynen för dess omsorger under lifvets vexlingar. Hos Wilhelmina — vi vete ej om det är samma Wilhelmina, som förut skrifvit åtskilliga poemer i tidningarna och några ej illa omtyckta noveller, — böre vi anhålla om ursäkt alt vi ej redan nämnt för läsaren, att hennes stycke: Hemsjukan eller Svensken i Neapel, onekligen är ett af de bäsla i den nu temligen noggrannt förtecknade samlingen. Till bevis på detta omdöme införe vi några verser ur det medlersta af stycket: aSjung ej, bölja, om min hembygds dalar; Helsa mig ej, aftonvind, från dem; Nog ändå en inre stämma talar Om ett älskadt, öfvergifvet hem. Ofta ifrån Latiens myrtenlundar, Fabelns och historiens rike, flög Själen åter dit, der Saga blundar Seklers blund på grönklidd ättehög. Stolt af fordna minnen Tibern rullar Mellan vinberg fram sin gula våg, oss tve