Aftonbladet – 16 december 1840, sida 3

omöjligt i ett land, der den en gång blifvit försökt: och lyckligen afskaffad. Men eftersom nu en reform måste medgifvas, så -uppställer Hr Girardin ett avilkors, nämligen ett annat vilkor, in det förut fastställda, som nyss nämndes, eller att blott de ega politiska rättigheter, åt hvilka staten redan tilldelat sådane. Detta vilkor är bildningen. Denna bildning kan han icke just så noga bestämma, utan nöjer sig med åtskilliga obestämda förslagsmeningar, men resultatet blir imedlertid, att dermed intet nu är att uträtta, utan att man får vänta, tills bildningen bebagar infinna sig, och då — kan valrätten i oändlighet utsträckas. På sådant sätt är man lyckligen befriad från denna reform nu. För att atill komplett evidens deducera allt detta, proklamerar den franska Girardin, liksom hans svenska frände, de solklaraste sanningar, dem till och med ett barn finner påtagliga. Han säger t. ex., all ändamålet med valförrällningarne är, auatt förskaffa nationen de möjligaste bästa ombud; att dessa böra vara så kunniga, så erfarna, så laglydiga, rätltänkande och redliga, samt alla sina medborgares intressen så tillgifna, som det är möj!igt att vara det, m. m., som hela verlden finner önskvärdt, och sjelfva Sverges Statstidning finner sig med nöje kunna understryka, såsom en anytlig lärdomn. Den sluge E. Girardin har visst ingenting emot, att de enfaldige taga dessa axiemer för hufvudsalser, men skulle mycket förarga sig, om de företrädesvis fastnade i mängdens sinne framför hans egentliga hufvudsatser,) hvarmed han velat visa, att ingen grund för representationsrätt existerar. Dessa hufvudsatser äro, att ingen politisk rällighet existerar, utom hvad samhället medgifvi att ingen eger rätt till deltagande i lagstiltningen eller skalternas beviljande eiler fördelande, att en endi representant vore för staten till-. räcklig, somt att om en sådan fi nes, ingen rätisgrund till antagande af fl: Dessa salser, som Aftonb! IE resultaterna af Gi valreformen, och Statstidni Mi blifvit sås När nu Statstidningen meddelat dessa hufvuder och förordat dem, men ändock later förstå, att man i dem icke får sv, såsom det heter, cett uttryck af styrelsens individuclla tänkesättn, så frågas, om det vore bättre att anse dem såsom ott uttryck af styrelsens generel!a eller officiella? Skulle åter meningen vara, att framställningen af dylika satser i det officiella bladet icke får anses såsom något slags uttryck af styrelsens åsigter, så fråga vi, om det är Stalstidningsredaktionens mening, att en stafstidning, ett blad, för hvars. atgifvande man användt och begärt stalsmedel, må anses som ett uttryck endast af Hrr DAl bedyhls, Wetterstedts ele. tänkesätt, samt att statskassan blifvit tillgripen för det stora ändamålet, att framkalla bemälde notabiliteters länkesält? pA