Aftonbladet – 16 december 1840, sida 3

Liksom då, när öfver Remas kullar Venus med sitt klara öga såg. Dock — min tanke fyttar sig så gerna, Och hur gerna vore jag ej sjelf Denna stund der Frejas blyga stjerna Stilla speglar sig i Götha elf. Fosterland! hur ljuder för mitt öra Dina forsars fall från mossig häll. Skall jag åter detta ljud få höra. Åter se en nordisk månskensqväll? Åter skåda dig, du hjeltars moder, Skandia! Carlars och Gustafvers mor? O, hur ofta öfver haf och floder Hän till dig min själ, min tanke for! Sommarsky! som purpurbrämad svingar Lik en fågel hän i ändlös rymd, Sänk dig ned och lyft på dina vingar Främlingen, hvars blick, af tårar skymd, Tröttnar vid att oupphörligt ila Mot ett väderstreck, mot saknad nord; Eller ock skall detta hjerta hvila I den fremmande, den södra jord. Hemsjuk är jag: svarta alfer hugga Giftig tand uti mitt qvalda bröst. Derför hän till mina furars skugga! Der finns lindring, endast der tinns tröst: Heldre hör jag der hur stormen hviner, An jag sucka hör en stilla flägt Owkring dessa storhetens ruiner, Svepta uti vilda rankors drägt. När i sköna, lifliga och starka Penseldrag man här har visat mig Bilder utaf Dante och Petrarca, Frithiofs skald! då tänkte jag på dig, Såg din Ingeborg, din bleka tärna Sorgligt blicka utåt hafvets våg, Hörde henne bedja nattens stjerna Lysa hennes älklings djerfva tåg. Ofta, när, i Vaticanens salar, Jag bland konstens sköna alster går, Sjunga hemlandsminnets näktergalar, i i ögat smyger sig en tär. va tankar slita då sig lösa n Correggio och Raphacl — res tallor, enkla, anspråkslösa, min lingtansfulla själ. Svenska strömmar, som från Kölens klippor, Störten er med skum i Österhaf; Nordlandsvårens döttrar, blyga sippor, J, som vexen på min faders graf; Du, min moders låga furubydda Der jag lefde på arkadiskt vis — Er jag skådar, er, med alla flydda Scener ur min barndoms paradis. Alla de nu omtalta poemerna upptaga 108 sidor i kalenderformat. Derefter följer en novell: Fröknarna, af Utgifvaren, 475 sidor. Om vi al-5 bålle oss ifrån ett omdöme öfver den, så är det derföre att vi uppriktigt sagt, ännu ej hunnit läsa den, och att vi förmoda, det publiken skall göra det i vårt ställe. Ett nätt fruntimmersportrält i stentryck med namnet Emilie Rossladin från Hrr Spång et Cardon pryder arbetet, som är elegant cartoneradt, och om läsaren i öfrigt täcktes skänka sitt bifall åt editionens yttre till papper, tryck och stilar, hafve vil! för officinens räkning naturligtvis ingenting deremot, lika litet som Hrr Lundeqvist et Komp:s bokhandel, på hvars förlag arbetet är utgifvet. BLANDADE ÄMNEN. ne — En luftballong, som sjelf fyller sig, förtun-å nar sig, laddar. sig och skjuter; pendant tillå macferlanska trillan och arkimediska skrufven,å importerad af den mycket goda tidningen Sam-) laren : . aEn luftballong har, enligt engelska tidningar, blifvit uppfunnen af en Hr Wiikins, som fylles arj sig sjelf med luft, och med otrolig hastighet förtunnar den; laddar sig dymedelst sjelf, samt kastar, genom en enkel mekanisk rörelse, i hvarje minut 20 till 25 kulor eller andra projektiler med större hastighet och verkande kraft, än såsom kan åstadkommas genom krut celler ånga. Den skjuter oafbrutet, så länge den sättes i rörelse, utan olägenhet af rekyler. ! Samlaren tror, att om dylika machiner kunna användas för kriget, — i fred är deras nytta naturligtvis afgjord — så komma krigen slutligen att försvinna, också caf gig sjelf; men han befarar, att man icke kan föruse hvad inflytande detta skulle hafva på cpersonliga tapperheten och menniskoslägtets moral i allmänhet. — Charivari påstår, att i Paris aldrig mera säges: que le diabte vous emporte (stt f—n må taga er); utan: que la France vous prot-ge (Frankrike vare med er). — En Fransk provinstidning hade i anledning deraf, alt Hertigen af Chartres, ibland andra namn åt sin nyfödde son, äfven kallat honom Robert. yttrat, att Franska nationen icke vid detta namn tänkte sig anorna från en af Capeternas förfäder, Robert den starke, utan Robert !e diable. Tidningsutgifvaren blef anklagad härför, men af juryn frikänd. — Rhoneoch Saone-flodernes öfversvämningar utgöra ännu i Frankrike det allmänna samtalsämnet och tidningarne äro uppfyllda af de bedröfigaste och äfventyrlika berättelser, hvilka öfverallt väcka lifligt deltagande. Tillde besynnerligaste och i naturhistoriskt hänseende anmärkningsvärdaste episoder hör såkert sammanträffandet af de mest skilda och olika djur, på ett ställe, hvarest den gemensamma nöden, liksom fordom i Noachs ark, hade förenat dem. På en ensam af vatten omgifven sandö såg man vilda (?) djur, hästar, får, räfvar, kaniner och isynnerhet ett stort antal ormar, i djup tystnad och fredlig endrägt; på ett annat ställe hade några menniskor, för att undkomma vattuflödet, uppklättrat i träd, efter dem kommo nägra ormar, hvilka, oaktadt flyktingarne sökte afvärja det, inkröpo i deras kläder, för att gömma sig. I dessa enkla tilldragelser ligger en hel filosofisk kurs, och äfven politiken kan lära mycket. — I Mänchen har en af Julius Seydl utgifven öfversättning af Percy Bysche Shelleys poetiska —Lr — i ——— RR