Aftonbladet – 16 december 1840, sida 2

Biskop Heurlin och Prosten Sandberg likaledes; : ech hemställde don sednare Talaren, om ej vore i skäl att inköpa He:melins eller Forssells karter, för att framvisa de lokala förhållanderna, när anslag vore i fråga. (Skratt.) Flere instämde. Biskop Agardh talade för undersökningar om flere nyttiga odlingsföretag och önskade dem vara gjorda till nästa Riksdag. Prosten Sjdner instämde, äfvensom Prosten A:trard, samt Biskop Heurlin och Prosten Örnbere, med afseende på Småland, hvarvid den förre, eller Biskop FFurlin, önskade ett större anslag till Konungens disposition. Prosten Nordhammar önskade noggrant ndersökning, om ifrågavarande förbättringar och anläg:ningar äro af behofvet påkallade ech gagneliga; till hvilken önskan Talaren föranleddes af en väg ihans. hemort, eller den så kallade Kårböhlevägen, som hittills varit en börda för kringboende, och hädanefter äfven skulle komma att blifva till tyngd för staten. Man hade väl anmärkt, att deromkring skulle kunna. anläggas flere hemman, som kunde underhålla vägen, och att jordmånen dertill vore gagnelig; prof I på jordens beskaffenhet hade äfven biifvit företedd för alt utvisa detta, men vid närmare efterseende hade det, mente Talaren, befunnits, att man i stäl-. let för ett stycke af den egentliga jordarten råkat taga någon kospillning, som blifvit fälld derpå, så att nögot ätbart i sjelfva verket icke deraf kunde uppstå. (Skratt.) Talaren önskade derföre, att nog-. grannt måtte undersökas, innan man gör sådane anläggningar. Anslagen kunde kanske användas till bättre företag. Härpå svarade Biskop Azardh. som förmodligen misshört Doktor Nordhammars yttrande, och tog saken såsom hade Hr Nordhammar hänfört uttrycket ätburheten till sjelfva jordprofvyerna samt ingick i en vyctenskaplig förklaring derhän, att visserligen exempel funnits att infussionsdjur bildat sig i kospillning hvilka varit ätbara, (allmänt skratt) men sådant vore högst sällsynt; beklagande denna Talare, att Ledamoten af Wetenskaps-Akademicn, Professor Retzius, ej då var nätvarande och kunde lemna nöjaktiga upplysningar. rosten Nordhammar erkände nu, att han ej hade kunskaper, som berättigade till vetenskaplig unI ning, men visste, att der funnits ett sådant e, eller kommit dit på sådant sätt. Derpå kom man till nästa afdelning af betänkan: . D., första punkten, om anslag till åt: tliga byggnader, hvarvid Biskop H urin Dot Fimarar, med hvilken Prosten Örnb-rg tämde, talade för uppbyggandet ef ett residens för Landshöfdingen i Wexiö, hvartill redan funnes i Kammareller Civildepartementets expedition ett af Major Hjelm uppgjordt förslag. Prosten Å trund hade sett detta, men Utskottet hade ej förstått sig derpå. Prosten Osterman talade för behofvet af tjenlig lokal för arkiverna i Wenersborg, hvartill ritning redan lärer varit uppskickad, så aw Utskottet deraf kunnat hafva ledning. Prosten Hillström vitsordade behofvet af en kanslibyggnad i Calmar, deri äfven Prosten Sandberg instämde, helst handlingarne af fukt hålla på att förderfvas. Vid 2:a punkten, om riksarkivet, talade Professor Geir, önskande att Utskottet äfven tagit i betraktande dess behof af tjenstemän. Prosten Hallström afstyrkte nybyggnad, som deremot önskades af Komminister Dahlyren, hvilken ansåg flera andra samlingar der kunna få lokal, och befarade, att arkivets handlingar ej kunde öfverflyttas i Riksgäldskontorets hus, emedan detta ej vore serdeles bastant, och dessutom ej skulle kunna inrymma mer än en obetydlig del. Tal. begärde derföre återremiss. Öfver 3:e punkten, Riddarholmskyrkan, talade flere. Biskoparne H-urlin, Rolmström, Hecdren och Anardh, samt Brosten Astrand a ansla ) och ansågordet fnintire värdigt att pruta derpå, belds hvad hittills gjorts blifvit bestridt af frivilliga sammanskott, dertill Konungen och Kronprinsen betydligt bidragit, och för dem, som det önskade, redogörelse för bela sammanskjutna summan vore tillgänglig; anseendes Biskoparne Acardh och Hedren ovärdigt nationen att ej vilja vårda så dyrbara minnen af sin ära, och att ej vilja bekosta något på några enskilda familjers grafkor, till hvilka faderneslandet dock hade så stora förbindelser. Hvad nämligen dessa sednare beträffade, upplyste Prosten Ahtqv:st, alt man i Utskottet trodde, de enskilda familjerna eller de ärade männens descendenter gerna skola bekosta deras reparation, och att summan derför kunnat minskas med 7000 Rdr; hvadan de återstående 43,000 Rdr, jemte stadens allmänna bidrag, 3000 Rdr, ansågos kunna räcka till, då 40,000 Rdr skulle förslå till taket. Prosten Berlin upplyste, att det mindre anslaget i Utskottet gjort sig gällande med en rösts pluralitet. Prosten Ha!lbeck fann Utskottet hafva gått en billig medelväg. Prosten P. G. Svedelius fann anslaget kunna varit nog med på sin höjd 20,000 Rdr, men ansåg ej löna mödan pruta, då Ständerna för sina enskilda omkostnader ej iakttaga hushållning. Prosten Ölman, Sandberg och Biskop Huriäin kommo i ordvexling om takläggningen, som af de bäda Prostarne ansågs hafva bordt ske före tornets uppförande, då man nu deremot gålt en retrograd väg. och först börjat medl torn och tornur. Den förstnämde tviflade, att man ; först lägger sak och sedan bygger torn; och upplyste, att handlingar, rörande detta sednare, funnos att tillgå, och att sjelfva arbetet gått på auktion, och medlen under tiden förräntats. Prosten Säve nitälskade, lika med Hr Agardh, för landets ärofulla minnens bevarande, men önskade, att man ej måtte lefva så i det förflutna, att man glömmer allt det närvarande. Lika vigtiga behof voro vetenskaper och bildning. Dercefter talade Biskop Agardh om uppförandet af tt kapell i en af Wermlands ödemarker, hvarom nycket varit ordadt och försökt; och understöddes al. nu i detta för ortens bildning vigtiga ämre, som, cm Ref. fattade rätt, äfven var förenad ned en skolinrättning, af Hrr Geij.r, Hedien och Turlin. i Liu. E., om anslag till behöflige byggnader vid iniversiteterna. Professor Geijer åberopade Prosten Stenhammars eservation, och förklarade, att han ej fann något nnat skäl för Utskottets afstyrkande, än en hem-ls igen till grund liggande id om universiteternas cenc ralisation till hufvudstaden. Deremot ville dock fal. anmärka, att rättvisan hade första ordet, och