Aftonbladet – 16 december 1840, sida 1

Mor till 2 sk. Banko racen. Utdelning kl. 6 eftermiddagt Rysslands intressen i Orienten, ty blott om dessa, icke om Sultanen, är det i sjelfva verket fråga. Den 12 Maj afgick, och kabinettet af den 4 Mars bildades. Detta kabinetts chef hade ofta och bestämdt förklarat sig såsom Engelska kabinettets varme anhängare; han handlade i samma syftning, då han kommit till makten, och hoppades, att man skulle hafva några konsiderationer för ett kabinett, hvars chef var intagen af sådana tänkesätt. Hr Thiers har irrat sig. England ville väl handla med Frankrike, men endast i sitt eget intresse. Derföre föreslog det kabinettet, att tillsammans uppbränna de båda flottorpa i Alexandria; det ville begagna Frankrike, för att gynna sina egna intressen. Traktab af den 45 Juli undertecknades på ett för Frankrike högst förolämpande sätt, och utan dess sändebuds vetskap. Hr Thiers begick ett ofantligt fel, då han ej ofördröjligen sammankallade Kamrarne. Endast dessas sammankallande hade gifvit underhandlingarne eftertryck, ly-Kamrarnae hade aldrig tillåtit, att regeringen visade en svag hållning. Hr B. anser likväl icke flottans återkallande som cn svaghet. 1 den ställning, bhvari kabinettet befann sig, har det handlat rätt; ty att låta flottan agera, hade varit krig, och i trots af de sedan 40 år på kriget använda 3 eller 4 milligerderna, har man mäst tillstå, att Frankrike likväl icke var beredt för ett krig; men att lemna flottan overksam iSalamiss farvatten, hade varil en nesa. Ännu ett fel af detta kabinett är, att det icke ofördröjligen afträdde, då det fann, att dess åsigter icke deltes af Kronan, och med rätta hsr Hr Villemain anmärkt, ehuru inera konstitutionelt än ädelt, att ingen minister blir genom sin tillgifvenhet för kronan fri från sin ansvarighet. Huru än dermed må vara, så är Hr Guizot för närvarande minister. aJag vill icke,, fortfor han, avidare uttyda dessa förödmjukande ord, som man yttrat i London: Frankrike skall bli vid elakt lynne och ctåligt, men det skall gifva efter, och den Orientaliska frågan skall ordnas så, som England velat det! Huru! Ett sändebud bör sådana ord, sådana förolämpningar, och han hör dem utan att besvara dem, och han blir minister!n Hr Berryer genomgår nu adressförslaget, sedan han fästat uppmärksåmheten på nödvändigheten, att adressen, under sådana förhållanden som de närvarande, uttalar sig tydligt och bestämdt, framställer facta sådana som de äro, och angifver den väg, som regeringen hädanefter har at följa. Men finner man väl i adressen ett enda ord al hvad den borde innehålla? Först denna paragraf: ade åtgärder, som de fyra makterna gemensamt vidtagit i öfyerensstämmelse med Porten, för att ordna förbållanderne med Sultanen m. m. Detta är en uppenbar osanning. Och vill man väl medelst Kamrarnes understöd helga traktatens lögnfalla former? Hr Guizot har sagt, att man fäste för mycken vigt vid territorialfrågan i Orienten. Han misstar sig deri; den fråga, som nu är å bane; hotar den Europeiska jemnvigten. Medelhafvet har ånyo blifvit den civiliserade verldens medelpunkt. Medelhafvet är föreningslänken mellan Indiens 60 millioner innevånare och dess 46 millioner Bbecherskare, och det är af oberäkneliga följder, om det lyckas Lord Palmerston, att plantera Brittiska baneret på Är landtunga. Det är ej un derligt, öm Torits) Andet sådana förhållanden gifva Whigkabinctuet sin röst. i Derefter följa stroferne rörande Spanien och Polen. Båda böra utstrykas. Frankrike behöfver skaffa sig en pålitlig vän i Spanien, så att det, utan bekymmer för södern, kan vända sig åt norden. Lika mycket om denna vän heter Christina eller Don Carlos, men en af båda horde det understödja och göra stark. Har sådam skett? Frankrike försäkrar Christina, att det vill understödja henne, det lofvar henne sitt bistånd och — Christina är här. Rörande Pohlen har Frankrike fyra gånger förklarat, att Pohlska nationaliteten icke skulle gå under; fyra gånger har det inför hela verlden förklarat, att Pohlen borde räddas; fyra gånger på 40 år har Frankrike brutit sitt ord, fyra gånger på 40 år! Det är för mycket, för mycket, för mycket! (Djup. sensation. Herr B sjelf är så upprörd, alt han måste luta sig mot tribunen och först efter en stunds förlopp kan fortfara.) Han begär icke en vansinnig krigisk adress, begär icke ropet: krig! krig! men lika litet ett så resigneradt språk, som det i adressen. Han fordrar att densamma, utan någet amendement, i sin helhet förkastas och bänvises till en ny kommission, S utligen lägger han hvar och en på hjertat, hvilket parti han än må tillhöra, att ställa sig i spetsen för den nationella erthusiasmen och icke låta den vilseföras af låga passioner. aJag har ej gjort Julirevolutionen; jag har kämpat mot henne och blifyit besegrad af henne, men jag talar bättre derem än ni, som gjort henne. Frankrike skal! ännu allt framgent vara den mest högsinnta och fruktade nation i verlden. . Herr Berryers tal väckte en ganska stark rörelse, och först efter en fjerdedels timmas förlopp kunde debatten åter vidtaga. (Forts. följer.) Vi meddela åler ett bref från Paris, dat. d. 26 Nov., af den bekante Heine, rörande den närvarande ställningen: Man kan icke neka, att om Hr Thiers cj gått ur ministeren, så hade nästa vår inträdt med kanondusder. Annu är det dock alldeles icke så säkert, alt det ej sker, fastän han dragit sig tillbaka. Audiatur et altera pars är en ganska riktig tanka, men Fransmännens dom är redan i dag uttalad, och den som i Frankrike anser kriget för en större olycka än en något lappad fred, vid hvilken Frankrikes anseende och inflytande lida skeppsbrott, är emot Hr Thiers; den som deremot ställer äran högre än freden, är en tillgifven anhängare af den förre ministern. Om Hr Thiers gjort ett par mer eller. mindre stora diplomatiska misstog, derpå STANS och Plum 496. Perukmakaren. — 497. Lim