Aftonbladet – 10 december 1840, sida 2

slussar. Den slutnaste blir frispråkig, den försigtigaste oförvägen, den räddaste djerf: man tänker högt och hemligheterna samt förställningskonsten drunkna på botten af glaset: man talar, osminkadt, som häfden; talar inför hundra så, som man eljest knappt dristar yttra sig i närvaro af en enda förtrogen vän. Det är naturligtvis icke rusets sämsta grad vi nu mena, som helt och hållet förvandlar menniskan till ett redlöst djur, utan medvetande, eller i stånd att fatta endast sin sjuka belägenhet; det är första stadiet, hvarom nu är fråga, då ytan afspeglar allt hvad som föregår på djupet af lynnet och i tankans hemligaste verkstäder. Det var i denna upprymda sinnesförfattning, Plommenfelt ordade om dagens händelser, ifrade för frihet och folkrätt, brännmärkte det hermelinsbebrämade sveket, hämnade de kränkta sederna, klingade för segern åt Amerikas sjelfständighetsstrid och profeterade de krönte förtryckarnes fall. Han fann föga eller ingen motsägelse; men det fanns, under samma tak och inom samma vägar och dörr som han, en bland dessa typer för asansningenv, hvilkas nykterhet endast kan jemföras med deras afgudiska konungadyrkan, och som af begge göra sig en ära, — stundom en födkrok. Under samtalets värma föll Plommenfelts blick på fönsterrutan, i hvilken var ristad en inskrift. Han läste: Gustaf II den förste medborgaren. Han gnuggade ögonen. aSer jag riktigt) — utbrast han och läste ånyo, först sakta, sedan högt, beledsagande läsningen med ett häånskratt. — Någon godtrogen åhörare caf det prunkande throntalet den 24 Augusti 72 ahar sannolikt här upptecknat sig till minnes Hans Maj:ts herrliga löfte då. Sedan han hunanit bli varm i kläderna, har han hållit det så ckonungsligt som möjligt. Detta kan jag ej neaka mig det nöjet, att till not inrista under texaten. Piommenfelt tog af sitt finger en diamantsring och ritade under den förra inskriften orden: Han har varit; men nu: den förste bedragaren. Den asansade och anyktre kapten Lundstedt vid drottningens lifregemente tog tillfället i akt alt ådagalägga sin konungska ifver, beräknande alt göra sin lycka på Plommenfelts fall. En hederlig karl hade krossat rutan och sålunda utplånat den opassande inskriften — ett obevakadt ögonblicks förhastande; — men lycksökaren skar försigtigt rutan ur sin ram och hastade alt vid sin beherrskares fötter nedlägga det dubbla bevis på silt underdåniga nit och på en annans obetänksamhet. Vreden och den förödmjukade fåfängan — fåfängan! den spänstigaste driffjedern i Gustafs väsende — öfverväldigade och missledde honom nu. I stället att besvara angilvelsen med ett slag af rutan i angifvarens ansigte, så att glasbiturna och det tllintetgjorda beviset dansat kring hans öron — ett drag af storhet och ädelmod, som belönat sig sjelf och tillskyndat konungen vida större upprättelse i allmänna tänkesättet, än den hårda domen af ett rättegångsverk, örändt för sin beredvillighet att låna sig åt alla regeringars och alla regeringssätts förföljelseanda; — i stället anbefallte Gustaf ett högmålsåtal. Det är imedlertid icke osannolikt, att detta uteblifvit och att Gustaf valt en mera högsint utväg, om åtalets föremål varit en annan person; men, i förening med den sårade fålängan, var det tankan på hertig Carls ränksmiderier, som förmådde konungen att offentligt beifra sin skymf. Plommenfelt, hög frimurare och medlem af flera hemliga ordnar, i hvilka hertigen var själen, stod nemligen till honom uti nära förhållande, och konungen misstänkte, att Plommenfelts förolämpning ledde sitt ursprung från prins Carls ingilvelse och planer. Fem dagar efter tilldragelsen stod Svea Hofrätt redan tillreds med sin dödsdom, stödd på det ryktbara 3 kapitlet 4 S Missgerningsbalken. Men en anmälan hos konungen skulle föregå verkställigheten. Under tiden sammanträffade hertigen af Södermanland med general Horn i en Stuarts