Aftonbladet – 10 december 1840, sida 1

Debatterna i Fransyska Deputerade-kammaren om adressen. (Forts. från gårdagsbl.) Knappt hade Hr Thiers slutat sitt tal; förrän Hr Dupin, som redan afbrutit honom under de sista stroferna deraf, nästan ursinnig störtade upp i tribunen, för att rättfärdiga sitt adressförslag. Har begärde, att man måtte uppmärksamt höra på ett kort svar, sedan man hört på ett tre timmars tal. Förgäfves sökte man från alla sidor förmå honom inse, att han bättre skulle använda sin vältalighet vid de serskilda paragrafernas diskussion: han. envisades, att vilja vederlägga allt hvad man sagt emot förslaget. Kommissionen hade velat för kammaren fallständigt upprepa hvårje krigsanledning, och följaktligen hade hon ej kunnat underlåta att omnämna möjligheten af ett anfall mot Franska området. Han förklarade derjemte i kommissionens namn, att han icke skulle vara emot de amendementer, man kunde vilja föreslå vid hvarje serskild fras. Efter honom uppträdde Hr Guizot i tribunen. Första delen af hans tal hade föga intresse. Under haftiga och stormiga afbrott inskränkte han sig till några återblickar på regeringens politik sedan 48530. AT större vigt var den sednare delen. Hr Thiers hade sagt, att med kabinettet af den 29 Oktober var freden säker; Hr Guizot deremot sade, att med ka-binettet af den 14 Mars var Kriget säkert. Han trod-. de, att freden med. trygghet och ära kunde bibehållas. Kabinettet af den 4 :Mars trodde det icke. Jag håller före, att det hade orätt i denna föreställhing; jag tror, att dess politik var dålig; vi hafva en annan. Hr Thiers: Det borde ni hafva sagt före den 29 Oktober. Hr Guizot: I Juli-traktaten låg fröet till ett Europeiskt krig; men nu gifvas faktioner i Frankrike, som, ifall de finna någon utsigt till ett krig, söka bemäktiga sig och underhälla den. Så skedde det äfven denna gång. Faktionerna hade sagt till Frankrike: traktaten vore en ny helig allians mot Frankrike, vore Ottomanniska rikets delning och en skymf för landet. Det vore imedlertid kabinettets pligt, att vederlägga dessa insinuationer; men en sådan pligt hade förra kabinettet ej uppfyllt, åtminstone icke med behörig energi; men det hade inför landets ögon icke tillräckligt demaskerat faktionerna, icke tillräckligt hållit dem tillbaka. Detta vore verkliga orsaken till kabinettets bildning. Det hade ej bildats, för att upprätthålla freden till hvad pris som helst, sådant vore en skymf att säga och en skymf att höra. Och med hvad rätt talar här någon om freden för hvad pris som helst? Hvem af oss, med undantag af det närvarande kabinettets chef, har väl gifvit slagtningar och gjort eröfringar för Frankrike? Hvad rätt hafva de att anse sig för mera patriotiska otH vara stoltare deröfver än andra? V vi icke alla ..... Hr Taschereau: Vi voro icke i Gent. (Förfirligt larm; ropet: till ordningen! höres och presidenten tadlar-ett så opassande och oparlamentariskt afbrutt.) Hr Guizot tackade den hederlige ledamoten, som han ej känner, att han afbrutit honom och derigenom gifvit honom tillfälle, att yttra sig öfver en förebråelse, som man flera gånger riktat emot honom. Han anförde nu, huru han först då begifvit sig till Gent, när det blifvit honom rätt tydligt, att Bourbonska huset skulle återvända till Frankrike (skratt), att han icke kommit i något personligt intresse för Ludvig XVIII, utan endast för att säga honom nyttiga sanningar och gifva honom goda rådslag: Det var i de konstitutionella royalisternes namn, i det konstitutionella partiets namn, i kartans intresse, för att betrygga garantier åt henne vid Ludvig X VIII:s sannolika snara återkomst, som jag for till Gent., Efter denna frågas utveckling öfvergick han till sjelfva ämnet och sökte visa, att det förra kabinettets rustningar icke kunnat leda till fredens bibehållande, utan ovilkorligen skulle föranleda krig, emedan de andra makterna dervid icke kunde förblifva likgiltiga åskådare, utan nödvändigt äfven skulle rusta. Han kunde kalla det förra kabinettet: ministeren för krig till hvad pris som helst, säsom det kallat det närvarande: ministeren för fred för hvad pris som helst. Han ville likväl icke göra det... De hade ansett kriget för sannolikt och rättvist; han ansåg det icke sä. De hade anfört sina skäl, han skulle i morgon anföra sina. Men för Guds skull, låtom oss lemna å sido både kriget för hvad pris som helst, och freden för hvad pris som helst, ty sådant anstår hvarkea sig eller er, eller Frankrike. Sessionen slutådes närmed. Följande dagen var trängseln till tribunerna icke mindre; rörelsen blanc de deputerade syntes ganska liflig och allt tycktt -lofva em stormig diskussion. Alla ministrarne voro äfyen nu på sina poster. Hr Guizot syntes ganska blek och satte sig belt tyst på ministerbänken. Hr Passy hade ordet. Han sysselsatte sig hufvudsakligen med att försvara kabinettet af den 42 Maj och förklarade sig beredd, att bestyrka alla sina utsagor med dokumenter. Det vore icke sannt, att detta kabinett vägrat England sin medverkan till Dardanellernas forcerande, i händelse af en Rysk intervention. Tvärtom hade man derom kommit öfverens med Lord Palmerston. Det hade ej velat stegra Mehemed Alis anspråk, men icke heller tillåtit, att han förtrycktes af Sultanen, och fordrade således för honom Egypten och Syrien ärftligt. Kabinettet hade, med ett ord, lemnat sina efterträdare ett arf af underhandlingar, som voro på ganska god väg, och det hade isynnerhet velat hindra Rysslands uteslutande protektorat öfver Porten. Hr Thiers afbröt talaren med en anmärkning, som han sade sig vilja göra; men man ropade till honom, att han borde uppsliga i tribunen. Detta gjorde han äfven och tillkännagaf, att innan han utförligare yttrat sig, ville han afbida hvad Hr Guizot hade att tillägga. Denne efterkom nu uppmaningen och beträdde tribunen. Af hvad Hr Passy anfört, kunde kammaren inse, det kabinettet af den 42 Maj icke åtrgit sig nägra förbindelser utom i händelse af Konstantinopels ockupation genom Ryssarne och dessas protektorat öfser Porten. De instruktioner, som hen (Hr Guizot) erhållit från kabinettet af den