Aftonbladet – 2 december 1840, sida 3

för frågans behandling, har Statstidningens : redaktion sökt sig ett utlänskt, i den inom Franska publicistverlden så beryktade skojaren Emil Girardin , och lemnar nu dagligen utdrag af hans afhandling i La Presse öfver Franska vallagsfrågorna. Dessa uldrag rekommenderas al Statstidningsredaktionen ultryckligen för deras egenskap att angå adagens frågor, äfven här, och det tillägges att anågon nyllig lärdom derigenom äfven för oss skulle kunna hemtas,. För att ej lemna läsaren i ovisshet om arten al denna nyttiga lärdom, har Statstidningsredaktionen särskildt utmärkt de satser af Emil Girardin, vid hvilka hon lärer fästa vigt företrädesvis; och dessa understrykningar äro också ganska lärorika just icke för stadgandet af omdömet öfverrepresentationsfrågan, men så mycket mera för att rätt och tydligt urskilja hvilka åsigter, som på ett visst håll herrska öfver representation och lagstiftning i i allmänhet, och hvilka förhoppningar eller farhågor nationen kan göra sig, om representationsfrågans utgång kommer att bestämmas från detta håll. Med samma öppenhet som Emil Girardin här, har knappast någon gått tillbaka till den rent af absolutistiska synpunkten af förhållandet mellan statselementerna; hvad Mencrva, Biet, Carlstadstidningen, Samlaren, ete., tilltrott sig i denna rigtning är blott en barnlek, emot Girardins försök. Ingen af de sistnämnde har vågat bestrida rigtigheten af den skilnad emellan lagtiftande, lagskipande och verkställande makt, som; Tontesquier framställde, dels ur teoriens, dels ur: erfarenhetens synpunkt; för Girardin gifves icke: mer någon sådan skilnad. Alt hvad sedan Norda merikas emancipation och genom Franska revolu tionen gjorts för att gifva praktist bestämdhet ål b samhällsmaktens fördelning, kommer att, efter Girardins åsigter, blifva ett misstag hvilket väle faktiskl kan förnekas, emedan resultaterna finnas qvar, men som det vore obehörigt att gilla ur rättvisans och den sunda statskonstens synpunkt? Den som med någon kännedom af medeltidens; statsformer genomögnar Girardins två inledande artiklar, kunde verkligen förvånas öfver hans obekantskap med de representativa inrättningarnes häfder, om ieke Girardin på andra ställen röjt! alt han ganska väl vet mer än han här låtsar; förstå, och att det blott är hos sina läsare, som? han förutsätter en dylik obekantskap. Det var? imedlertid ej på hans historiska digter, som vi ärnat fästa uppmärksamheten nu, utan på de; dermed understödda politiska grundsalserna,; som i Statstidningen anses så nyttiga och läroi rika för oss, vid bedömandet af dagens frågor.? Vi förbigå derföre inledningen, och stadna först i vid Art. 3 (Statstidningen M 276), der han kom-; mer till hufvuds saken, eller Valreformen, som i Frankrike svarar ungefär mot pre reformen i Sverige. Här förklarar han utan omsvep (och det Svenska officiella bladet stryker under): att af de vallagar som Frankrike haft på de istiörhatna 32 åren, agilfves det blott en enda, som i oc hi aför sig sjelf är logisk och tål granskningy men; aatt alla de öfriga äro mer elier mindre godtyck aliga samt leda sitt ursprung från ögonbl Ingek cingifvelser och passioner. Denna enda i är LudI vig den XVI:s förordning af den 3 2 3 1788 (hvarigenom Les Notables sammankallades) Och hvarföre är det just den ensam, som ut härdar granskning, och är så dogisk, — S, arationel eller förnuftig efter det nyaste ha dagsspråket: — hvarföre var den ensam icke nå-i sot foster af godtycke och passioner? ... Jo,sva-7 rar vår lärare, derföre att aden hvilade på detå fordna Frankrikes konstitution — på den gam-) la goda tiden, på Filip den skönes, Carl IX:s, Ludvig XI:s system och — derföre att adej cenligt denna lag konsstituerade valmän (elekto-f rer) utgingo från de af bruket och regeringen! dä sådant ändamål bestämda samhälsklasser, nemdigen från Presterskapet, Adeln, Handels-, Ma-9, nufaktur och Handtverksklassen, samt de å lan-3, ulet boende skattskyldiges krets; och sluteligen; derföre att de af dessa elektorer ibland sig sjelf-i sa utsedda adeputerade (riksdagsmän) wicke vo-1 ro kallade att stifta lagar, utan endast att för? konungens regering skildra landets behof och frambära dess klagomål: endast för att medji upplysningar biträda regeringen, åt hvilken dens dagstiftande makten var förbehållen. Mellan den-1 va vallag och de 42 följande visar sig, heter det, n väsentlig skilnad ingenting mindre än till def ednares afördel. Vid de sednare cafträdde Pre-Å steståndet, Adeln och Borgareståndet sin val-) mansrätt; efter de tre ståndens afskaffande had vallagarne ingen anvan stödjepunkt än ögon-4 blickets opinion , derna bild af det brusande afvet. Det enda logiska eller förnuftiga hos en repre-; entation består alltså, efter denna af Statstidvingen rekommenderade åsigt, dels deruti, att valmän och representanter bero på stånd och; itgå derifrån, samt dels deruti, att representan-7 erne icke hafva någonting att beställa med lag-; liftningen, utan låta den vara regeringen en-i am förbehållen. Detta är, som läsaren behagade finna, sjelfvat notsatsen, och mer än motsatsen, af hvad Kon-i titutionsUtskottet och Svenska Bondeståndet kalla ogiskt eller rationelt. Derföre ega de också nu illfälle att öfver dylika dagens afrågor inhemta nyttiga lärdomar, om annat, i det officiella blalet. Det är just en opinionsyttring å å proposi rån samhällets höjder. I en följande artikel (Statstidningen HM 277)1 å de vidare lära: att det i ett land gifves tre banan san pacoenterac nemlisen landets salar cAm