Aftonbladet – 2 december 1840, sida 3

frågans moraliska halt, än att en fullkomlig, en långvarig plan att kringgå Ständernas rätt egt rum, under det vissa förutseendet, att om Ständerna ock skulle brumma aldrig så mycket när saken en gång måste fram, så blifva de ändå till slutet tvunzae att betala. Man kan visserligen invända, såsom en mildare tolkning al saken, alt Regeringen tilläfventyrs hoppats kunna sjelf betala skulden utan att dermed besvära Ständerna, om den fålt behålla anslaget oförändradt, men hvar finnes någon garanti för den saken; och är det icke klart, att om denna tolkning antoges såsom tillräcklig ursäkt för grundlagens förbiseende, så kunde det lika väl gåtl an att öka skulden till hnru äfventyrligt belopp som helst, i samma förtröstan på öfverseende en annan gång? Hela förfarandet kan i alla fall mel minsta känsla för grundlagens — föreskrift, svårligen undgå att betraktas såsom ett brott emot den bona fides, som statsmakterna äro hvarannan skyldiga; men det blifver det ännu mer, med afseende på de personer, som dermed haft befattning. Hvilka hafva dessa varit? Hufvudsakligen framlidne Grefvarne Engeström och Wetterstedt, såsom statsministrar, och nu varande Presidenten Friherre Schulzenheim, ofta tjenstförrättande under den sednares tid, såsom ulrikes minister. Till hvilka slutsatser kommer man då icke, när man betraktar någre af dessa herrars enskilda ställning. Grefve von Engeström, ehuru hans hus, årligen kostade fierdubbelt mer än de 9009 Rdr, som han hade i lön, lärer ändock hafva efterlemnat en botydig enskild förmögenhet. Grefve Wetterstedt hade väl något större lön, men hela verlden vel. att hans hus, som var långt gästfriare och präktigare än Grefve Engeströms, kostade enorma summor, och tre gånger lönens belopp torde väl ej vara för mycket antaget. Någon enskild förmögenhet hade han icke mer än hvad han fick med sin Fru, och den kan på sin höjd uppskattas till 400.000 Rdr liggande i en andel i Finspång, som då gaf föga inkomster. Det osktadt löste han sedan till sig nästan hela detta stora bruk och efterlemnade vid sin bortgång omkring ex half million. Detta må visserligen ådagalägga, att Grefve Welterstedt förstod sköta sin bruksrörelse med en utmärkt skicklighet, men det visar också, alt hos ingendera af de båda vyssnämnda ministrarne saknats tillgångar vid deras frånfälle, att vidkännas den proprie borgen de båda, och åtminstone Grefve Wetterstedt notoriskt, hade ingått för kabinettskassans skuld, om den blott bevakats i sterbhuset, och hvilket hade varit så mycket mera rättvist, som det just varit genom deras felaktiga förvaltning skulden tillkommit. Ehuru mycket derföre, som man må beklaga en annars så aktningsvärd man, som H. Exc. Friherre Stjerneld, om han här ställt sig i sticket, så är det oss icke möjligt att finna annat, än att det är hans egen skuld och en följd af en obegriplig oförsigtighet, så mycket mera om det eger grund, att kabinettskassans utländska fordringsegare efter Grefve Wetterstedts död hade hitskickat ett ombud, för att bevaka summan i hans stexzbhus; måen blifvit förmådde att afstå derifrån endast genom Friherre Stjernelds åtagande att lemna sin påskrift. Denna omständighet synes vara en af de hufvudpunkteryesom i synnerhet äro angelägna att få utredde, och hvarom Statsutskottet följaktligen ieke lärer underlåta att söka upplysning. Vår tro är, alt Statsutskottet har skäl, att icke förbise nyssberörde omständigheter vid sakens förnyade pröfning. Det vore visst väl, om något sätt kunde utfinsas, att åter få i ordning, hvad som har kommit ur led; men om sådant skall ske endast på det sätt, som Herr Ih:es anförande synes åsyfta, nämligen genom eftergift och absolution, samt ett nytt anslag å Ständernas sida, således genom ett förnyande af samma menlöshet, som vid föregående riksdagar, för alt lemna Reger. tillfälle att möjligen en annan gång få begynna samma nöje ånyo,: em en sådan absolution lemnas, under det Regeringen å sin sida icke gör den ringaste koncession i andra mål, och låter sin Statstidning p edika olämpligheten af Ständers tillvaro åsom statsmakt — då äro 1840 års representanter icke, hvad folket af dem väntat och ännu ! väntar. — —aeen— — Till firande af Oscarsdagen i går gåfvo D. D.