Aftonbladet – 2 december 1840, sida 2

af allmogen, som kunde lyckas att blifva representerade, skulle i en enda kammare kunna göra sin rätt gällande, under sorlet af klingande örd och fraser, afrån de i konsten att göra lögn till. sanning och svart till hvitt mera begåfvade, under de högre Ståndens inbördes täflan att bereda sig makt och vinning på den skattdragande allmogens bekostnad. Det måste då förlåtas mig, att om allt det askänkbart herrliga, som skrifves, tålas och tryckes för att genomdrifya en aradikal 1epresentationsförändring, icke förmått hos mig skingra alla de stora farhågor, jag eger, att cpå ett enda kort bortspela Svenska allmogens urgamla representationsrätt såsom Riksstånd. Nog vet jag, att den högtbesutne, den mäktige åristokraten är nedlåten, förespeglar frihet, jemulikhet och all sköns lycka, då han vill inleda den enfaldiga alimogen i något af sina bufvudintressen; men jag fruktar, 41 stöd af alla tiders erfarenhet, att, när spelet är vunnet och blommorna bortvissnade, aligger ormen qvar, med ökadt gift och skarpare gadd, att utsuga och förpesta den fattiges bröd och frid. Då jag ej vågar ikläda mig ansvaret inför Gud och mitt samvete af detta bedröfliga arf åt kommande slägten af Sverges allmoge, anser jag det vara tryggast och mest välbetänkt, att rösta för cbibehällande af den nuvaranäe ständsindelningen, utan annan förändring. än den, som föreskrifves af en solklar och påtaglig rättvisa, att nämligen cAdelns bördsrätt till representation upphör., och detta Stånd, liksom de öfrige, genom wval utse sina ombud, samt att den cofralse ständspersonsklassen blifver genom egna ombud representerad och med de trenne mest bildade Ständen, efter lottning vid hvarje Riksdag, införlitvad. Oiof Osson från VM esterbottens Län yttrade, om den af Utskottet föreslagne valcensus blefve fastställd, skulle; på sätt förde böckerne och taxeringslängderne utvisa, mer än 450 hemmansegare bland hans kommitlenter uteslutas från representationsrätt. Sådant vore i högsta grad orättvist, och kunde af honom ingalunda medgifvas; utan yrkade ban, att icke någon egare eller innehafvare af hemman, som för närvarande är berättigad att deltaga i val till riksdagsman, mätte i framtiden från en sädan rättighet uteslutas. Han: Persson från Elfsborgs Län bade, för bedömandet af denna fråga, företrädesvis sett tillbaka på den tid, som sedan 4809 års revolution förflutit, och deta hade tillräckligen stadgat hans öfvertygelse, att en ombildning af nationalrepresentationen vore nödvändig. Trvuuae, att den ståndsskilnad, som för närvarande eger rum, borde upphöra, så att representanterne icke komme att bevaka de serskilta Ståndens, utan ahela nationens intressen. Af förhandlingarne vid så väl denna, som föregående Riksdagar, hade den ensidiga ståndskarakteren tillräckligen visat sig, för att göra en sädan föränding både nödig och efterlängtad; ty de enskilde intressena hafva så utvecklat sig, att det allmänna bästa ofta blifvit åsidosatt, och att det ena Ståndet sökt att, på det andras eller de öfriges bekostnad, föorskatfa sig fördelar, som cj sällan varit stridande mot statens sannskyldiga nytta, hvilket gätt så långt, att till och med svenska folkets urgamla rätt, att sjelf beskatta sig, derigenom blifvit till väsendtlig delundergräfd och tillintetejord, sä att cett. Ständ tvingats, alt ålaga sig oriltmätiga skattebördor, genom ade öfriges Ständens, nästan till våld gränsande missbruk af deras beslutande rätt i detta afseende. Ett obestridligt exempel härpå är passevolansafgiften, som, vid en föregående Riksdag, emot billighet och rättvisa är vorden Bondeständet ålagd, och hvarom frågan vid innevarande Riksdag blifvit så behandlad, att celt Ständ, i stället för att i grundlagsenlig ordning handlägga densamma, sökt att deraf bereda sig medel, att hälla Boudeståndet i schack. Det Stånd, som sälunda förfarit, eller rikets så kallade aförstap Stånd, existerade nu mera, i afseende å politiskt infiytande och anseende, nästan uteslutande af dess förfäders äreminnen af hjeltemod och fosterlandskärlek, hvaremot dess närva ande, utmärkande egenskaper, ty värr, ofta visat sig hafva urartat till lycksökeri och fåfänga, samt sträfvande efter fördelar och företräden, hvaraf det ingalunda är förtjent; och den sista krigiska hjeltebragd, det har att åberopa, såsom utfärd under dess inflytande och ledning, var den, då svärdet drogs emot fäderneslandets egna invånare. Det acandra Ståndet, bestående dels af sjelfskrifne och dels af inom detsamma valde representer, borde företrädesvis åsidos tta egennyttiga beräkningar; samt med lära och lefverne verka för cen Gud, en Konun och aett folk; men Talaren hemställde till hvar och en att bedöma, huruvida sådant hittintills skett eller för närvarande sker. De begge öfrige Riksstånden, som genom val utse sine ombud, äro visserligen, till sine intressen och öfrige förhållanden, vida skiljde från den egoism, som utmärker de tvenne förstnämnde, men helt och hållet lära icke eller dessa begge sednare kunna frikännas från ensighet, hvilken alltid måste blifva skadlig för det allmänna. Ansäg derföre den af Konstitutionsutskottet antagne princip af callmänna, val till nationalrepresentanter och Riksständens upphörande, böra cgodkännas. Talaren fruktade icke att, såsom någre värde Talare anmärkt, om dylika val komma att ega rum, någon aBonde icke mera skall komma till Riksdagen; ty det vore honom likgiltigt, huruvida nationalrapresentanten är aHerrep eller ecBonde, endast han innehar och förtjenar nationens förtroende. Ogillade för öfrigt den föreslagna valcensus, emedan ingen fastighetsegare borde gå miste om den representetionsrätt han nu innehade; likaledes val amed slutna sedlar,. Gustaf Birsöard Appelqvist instämde med dem, som ansett valberättigade minst böra hafva fyllt 25 är, innan han kunde anses vara mogen till att bedöma och välja representant, samt att den ålder, som erfordras för representanten, borde vara minst 30 år. Talaren ansäg, i motsats mot Konstitutionsutskottet, att den, som stadigt vistats inom riket, borde tillkomma valrätt efter 3:e års bosättning och den, som, under hvad förevändning som heldst, afvikil från riket, borde vid återkomsten minst vara bosatt och skattskrifven i cfem år, innan någon valrätt honom tillerkändes. Likaledes ogillade Tal. valcensus, på de grunder fere föregående Talare anfört. Utskottets förslag, att val till Riksdagsman skall ske med aslutna sedlar, kunde han ej heller gilla och icke eller inse orsaken, hyvarföre icke detta val, lika så väl som det i 23 omförmäldte cvalmansval,, kunde ske öppet. Detta ansäg Tal. desto nödvändigare, som hvarje val med slutna sedlar lätteliven kunde Hhifva föremål för bedrägeri och inN