Freja angår, så lärer man ej kunne uppleta deas like om icke den numera upphörda men enot Riksdagens slut återkommande tidningen Arsus,. Hvar och en som ej biträder hans revoution är acrå, cokunnig, cberöfvad sundt förnuft,; de handla af afundsjuka mot de inlustriella, hat mot städerna, Borgareståndet och i allmänhet mot medelklassen; de abenöda sig öppet att åt utländska intressen uppoftra all inhemsk industri, hvaremot lurendrejare och tullförsnillare gynnas med nära nog full smugglingsfrihet, och så vidare. I allmänhet benämner Hr Johansson alla dem, som icke gå in på hans och Fabrikssocietetens åsigter för krämare eller menniskor med krämareintresse, i enlighet hvarmed ock de södra städernas handlande äfven af honom utstyras med hederstiteln krämare. Slutligen förtror han allmänheten ganska oförstäldt, att de, som icke gynnat hans och societeternas åsigter, äro bestuckne med utländskt guld — hvad namn skall man gifva en sådan insinuation hos den, som skrifver för fabriksetc. societeternas bankosedlar? Till det förhatliga i framställningssättet kom än vidare den stora mängden af oriktiga, för att ej säga falska uppgifter och sofistiska räsonnemanger, t. ex. uppgifterna om preussiska tullsystemet, m. fl. Sedan Hr Jon på sådant sätt framfarit, så väl i sina brochyrer, som i de tidningar, i hvilka han varit medarbetare eller agre, och bannlyst såsom förrädare emot riket alla dem, som icke velat gynna hans planer, så låter han deputerade stiga fram och förkunna, att han för deras skull varit blottställd för aförföljelser, i tidningarne. Att detta kan försökas, är nästan obegripligt, då allt hvad i tidningarne passerat, ligger för allmänhetens ögon, och blott en enda brochyr till vederläggning af de Johansonska sofisterierna hittills utkommit. Annu obesripligare är det, att man af ett sådant deputerades steg velat vänta sig någon bot på Hr J:s rykte. Detta steg liknar visserligen mycket regenternas försök, att till heder och ära återställa en person, noterad för något fult fuffens, med åliggande för hvarjom och enom att vid svårt straff tillgörande, icke förebrå honom det; men dels äro deputerade inga suveräner, dels hafva tiderna sa förändrat sig, att allmänheten fäster sig mer vid personens gerning, än vid andras omdöme derom. Om Hr Johansson tilläfventyrs här och der i enskilda umgänget börjat erfara opinionens makt, hvilken har han väl derför att skylla om icke sig sjelf?