Plenum den 31 October. För middagen. Det af Hr von Hartmansdorff. Aug. afgifna för slag till Ståndets gemensamma tanka föredrogs dervid Grefve Spens, C. G. kunde i många fall icke bi träda åsigterna i detta förslag, men då det synt vara det högsta, hvartill man inom detta stånd kun: de komma, ville han framställa några anmärkningar, för att deri vinna mera tydlighet och bestämdhet, Gr. förslog sålunda -en förändrad redaktien af de flesta punkterne. I afseende på dei 5:te Ståndet ville Gr. erhålla elt mera positivt stadgande, än, att dertill borde räknas ude, som icke hörde till någotdera af de andra stånden, men hvilket bestämmande borde öfyerlemnas åt KonstitutionsUtsk:t. Hr von Hartmansdorff, Aug. hade föga att invända emot Grefve Spens anmärkningar. Friherre Sprengtporten J. W., hade blott önskat urdvikande af alla detaljbestämmelser, men då ståndet icke tycktes härpå vilja ingå och det vore af vigt att, så vidt möjligt, bibehålla samverkan inom Ridd. och Adeln, ville Frih , ehuru det förslag, som nu vore föremål för pröfning, i betydlig mån skiljde sig från hans egna åsigter, likväl rösta för dess antagande, utom i sådane punkter, hvilkas godkännande skulle afskära möjligheten, att vid nästa Riksdag få förslaget antaget. Skriftligen fortfor Frih., watt han, för att dela jemnt ståndet och samhällsklasserna emellan,! ville, att man återgick till de förhållanden, som ägde rum innan något Stånd efter 1809 med sig förenat större eller min dre antal af de oerepresenterade. Sålunda skulle hvarje Riksstånd representeras med t. ex. 60 medlemmar och åt de orepresenterade afstå s:delaf deras egen sätt. Ridd. och Adeln skulle skänka ofrälse embetsmän med Kongl. fullmakt och afskedade embetsmän, hvilka innehafva pension eller fastighet, 12 röster; Presteståndet till universiter, lärda samfund och yrken samt skolväsendet lika många; Borgarståndet åt representanterne af bruksoch fabriksrörelsen på landet samt husägare i städerne äfvenså; och Bondeståndet eller skatteallmogen lemna frälset 12 röster. Som det skulle blifva svårt, att finna någon inom de näringsidkande klasserna, hvilken under 15 år, vid de under samma tid förekommande 5 Riksdagar, kunde lemna hem och yrken; för att i öfre kammaren uteslutande egna sig åt det politiska lifvet, föreslog Frih., att denna kammare valdes för tvänne lagtima riksdagar och ombyttes hälften hvarje gång, då troligen många af medlemmarne i allt fall komme att omväljas. Om manansåge återhållskraften härigenom minskad, kunde sådant rättas genom stadgande, att vid grundlagsfrågors afgörande riksförsamlingen, derest 5 ledamöter yrkade det, sammanträdde ståndsvis, dervid hvarje stånd borde bibehålla sitt veto och de aggregerade klasserna rösta med sigma stånd. Frågan om antal af medlemmar i öfra kammaren vore af mindre betydenhet, men troddes böra vara !4;:del utaf det hela, då hvarje distrikt kunde utse 3 ombud och deribland ett, utan afseende på någondera kammaren äfven utom distriktet och tilläfventyrs utom ståndet. : Frih: Boije, Ludv., skriftligen, fann i öfra kammaren icke nog af det återhållande elementet, helst då samme valmän skulle äga utse medlemmar i begge kamrarne. Så länge man ännu erkänner en skilnad emellan samhällets ideella och materiella intressen, och, till gärd åt de förra bibehåller Ad. och Prestestånden, hade samhället en vättmätig fordran, att de skulle ställa sig till förmur emot de materiella intressenas möjligen för långt sträckta fordringar, och således härtill lemna dem förmåga. Att af 5 stånd 3 gällde mera än 2, vore solklart, och det vore då också solklart, alt återbållsförmågan hos de 2 alltid skulle blifva vanmägtig. En så ordnad öfre kammare vore icke konservativ, äfven om den valdes för 5 år, ty det demokratiska elementet . kunde deri lika lätt ingå, som det konservativa. Vore ens möjligheten för sednare fallet sannolik? ty när såg man väl demokratism, sedan den åtkommit makten, gifva någon del ifrån sig? Det af Hr von Hartmansdorff framställda förslaget, ansåg Frih. såsom första steget att uppoffra Adeln och Presteståndet; och yrkade derföre afslag å detsamma. För att ej beskyllas för att vilja motarbeta alla förslag, förklarade Frib. sig med glädje bidraga till de orepresenterades intagande och fördelning på de 4 stånden, samt en rättsenlig tillämpning af tvåkammarsystemet; men fordrade då, att den öfre kammaren skulle vara mäktig att vidmakthålla jemvigten icke blott emellan statsmakterna, utan äfven emellar samhällets ideella och materiella intressen. Frih. föreslog derföre, att ne-l dre kammarens personal skulle bli 200 ledamöter och den öfra 50, af hvilka sednare Konungen borde ega att för lifstiden utnämna 25, och nedre kammaren, att af sina medlemmar för hvarje Riksdag inflytta 25 samt Konungen! utnämna ordförande i begge kamrarne. Att ett sådant förslag nu icke ens skulle få förekomma till pröfning ansåg Frih. ligga deri, att den pluralitet, som afgjorde beslutet i frågan om Frih. Sprengtportens förslag, icke insåg till hvilken grad man derigenom inskränkte sin pröfningsrätt öfver de påföljande förslagen. Till rättelse i detta misstag trodde Frih., att man nu icke hade annan utväg än att afslå ej mindre det föredragne än alla andra, på ståndets berd hvilande, för att såmedelst, om också med tidsutdrägt komma till en rättsenlig tillämpning af tvåkammarsystemet, och man kunde då vid nästa Riksdag inför nationen ådagalägga beredvilligheten att ingå på ga3neliga förändringar. Hr Lefren, J. P. delade, rörande det återhållande elementet, icke åsigter med Frih. Boije, Ett sådant element funnes alltid inom hvarje stat och gjorde. sig ock slutligen gällande; men det återfunnes icke alltid inom samma klasser 1 staten. Det rätta konservativa elementet vore menskligheten, de bildades uttalade förnuftighet i hvarje tid. Efter Tal:s öfvertygelse, funnes inom de orepresenterades klass fullt lika mycket konservatism, som demokratism, Der funnes mycket förstånd, mycken erfarenhet och mycken bildning, Dessa klasser skulle säkerligen sluta sig till Adels och Presteståndens majoriteter, om de vore förståndigt konservativa, likasom till dem af Borgareoch Bondestånden, hvilka inse nödvändigheten, att öfvergå till de konservativa ideerna i en period, då faror hota från Demokratien. -— tt ov — kg Pe dr ON RR ke br NN -— MA pr TA RS FA aAa 7 DI 11