Aftonbladet – 23 november 1840, sida 3

den 27 i förra månaden gflidit på furstens slott Muskau. Hennes namn var Muchbuba och hem var blott 47 år gammal. Af hennes ansigte och de utmärkt skönt bildade händerne och fötterne hafva gips-aftryck blifvit tagna, och hennes hjerta kommer att förvaras i ett glaskäril, fylldt med spiritus, och försedt med en inslipad latinsk inskription, som innehåller hennes namn, dödsdag och stället, der hon dog. Den 29 Oktober om aftonen begrofs åachbuba vid fackelsken och sorgmusik. Likkistan bars af bergsmän, och nedsattes tillsvidare i en murad graf på kyrkogården. Man tror att fursten, som för närvarande vistas i Berlin, kommer att i parken vid Muskau låta begrafya den aflidna och öfver henne låta uppsätta ett monument. — En tjenstflicka i Wien reste nyligen till Mähren för att besöka sina föräldrar, hvilka bodde nära Brinn. Då hon kom hem, voro hennes fader, moder och två systrar ute på enäng. Trots ett häftigt oväder, skyndade flickan dit, men under det hon omfamnade sina slägtingar, började åskan gå. De lade sig alla fem under ett högt träd, samt insvepte sig i fadrens kappa. Då slog åskan plötsligt ned i trädet och dödade dem alla på en gång. — Det årliga underhåll noveliförfattaren Tieck erhåller af Konungen i Preussen bestiger sig till ett tusen Thaler. Han erhåller dessutom ett hundra Louisdorer så ofta han besöker Sans Souci. För allt detta är han förbunden att uppläsa några dramer, hvari han, som bekant, är mästare. — I Franska vetenskaps-akademiens sammankomst meddelade Hr Brechet resultaterna afsina undersökningar angående hund-galenskapens fortpilantningssätt. Han hade tillika med Hr Magendie tagit en stor myckenhet saliv af en man, som dött i denna sjukdom, och öfverflyttade den på en hund; trettioåtta dagar efter inympningen blef djuret rasande och meddelade genom bett sjukdomen åt andra hundar; dock märkte man, att sjukdomen alls icke visade sig eller ganska långsamt utvecklade sig då giftet gått genom tre eller fyra djur. Raseriet visade sig mest 90 eller 30 dagar efter bettet, men stundom: icke förr än efter tre månader. Hos några hundar märktes ingen vattenskräck, utan de drucko tvertom vattnet ganska begärligt, och det synes således vara afgjordt, att hundgalenskap och vattenskräck äro tvenne olika sjukdomar. Hundgalenskapen meddelade sig genom bett, äfven åt gräsätande djur, såsom hästar och åsnor, och deras gift, inympadt på hundar, verkade fullkomlig galenskap. Kaniner och marsvin dogo snart efter inympnpingen, ehuru utan sjukdomens utmärkande kännetecken, och samma förhållande egde rum vid experimenter, som anställdes med foglar af flera slag.